Jag och min man är en ganska ordinär svensk familj. Första äktenskapet för oss båda och vi har levt ihop i 25 år utan att en enda gång höja rösten mot varandra inför vår dotter. Vi har alltid försökt visa ömsesidig kärlek, ge varandra kaffe på sängen och fråga om den andra vill ha den sista kanelbullen. Allt som allt: ett rätt glatt äktenskap, skulle jag säga. Jag trodde nog, i min blåögda naivitet, att om vi gav ett bra exempel på äktenskaplig harmoni så skulle vår dotter ta efter och ordna sin egen familj med samma framgång. Man säger ju att barn gör som man gör, inte som man säger.
Men ja där sprack min teori. Dottern är visserligen inte gift än, men hon har en pojkvän. För två år sen gick min mamma bort, och hon efterlämnade sin lägenhet i Vasastan. Jag och min man bestämde att den skulle gå vidare till vår dotter. Men nu, lagom till att flyttkartongerna precis har dammat av sig, säger dottern att hon bor där ihop med sin pojkvän.
Vi har egentligen inget emot att hon har ett privatliv. Problemet? Hennes pojkvän är hur ska jag säga det utan att låta som min egen mormor ett direkt måndagsexemplar. Han lyfter inte ett finger i hushållet. Inte ens sådana där typiskt “manliga” sysslor som att byta glödlampor eller fixa droppande kranar nej, då ringer hon alltid pappa. Jag har frågat henne, lite försiktigt men ändå ganska tydligt, varför han aldrig gör någonting. Noll svar. Bara undflyende blinkningar om att “han ska bara komma igång lite”.
Och så visade det sig nyligen att killen är arbetslös. Han drar alltså inte in en enda krona inget Swish, inget lönekonto, inget att plussa på hushållskassan. Dottern kämpar på med två jobb för att försörja dem båda. Och det märks tyvärr inte att kärleken är särskilt ömsesidig från hans sida.
Jag sa till henne, med så mycket försiktighet och mamma-omtanke jag nu kan uppbåda, att det här nog är en riktigt dålig deal. Men nej. Hon påstår att han kommer förändras, att de kommer ha det bra och att jag oroar mig i onödan. Hon älskar honom. Och jag älskar min dotter men mitt svenska mammahjärta får då ont när jag ser henne springa på i ett ekorrhjul för någon som knappt orkar dra på sig strumporna själv.
