Kära dagbok,
Idag fick jag ett brev från min dotter, Alva, med en inbjudan till hennes bröllop. När jag öppnade den kände jag nästan att jag skulle svimma. Som ödet ville det, hade jag redan varit gift två gånger. Från mitt första äktenskap fick jag dottern Alva, och från det andra fick jag sonen Erik. Min första fru ville inte ha barn och klarade inte av att vara mamma. Jag ville ge Alva en trygg barndom, så jag pratade med min dåvarande ex-fru och bad om att få ta tillbaka vår dotter. Min nuvarande fru, Lena, gick med på att adoptera Alva som sin egen.
När Alva var sjutton år gammal kom hon hem till oss och berättade att hon var gravid. Pojken som var far till barnet hade helt enkelt försvunnit när han fick veta det. Vi anklagade inte Alva och vi fördömde inte hennes val; vi tog emot henne och det lilla livet med öppna armar. Lena föreslog att vi skulle skriva in Alva i vår folkbokföring på vår lägenhet på Södermalm.
Alva stod utan arbete tills hennes son började i förskolan på Kungsholmen. Lena tog hand om hans barn som om det vore hennes eget, utan att göra någon skillnad mellan Alva och vår gemensamma son. Hon älskade dem båda lika mycket.
Ett år gick och Alva träffade en ny man, Johan. De flyttade ihop först och bestämde sedan att gifta sig. Alla praktiska förberedelser föll på Lenas axlar. Alva skrev bara ut inbjudningarna till gästerna. När jag läste dem kunde jag knappt hålla mig på benen. På kortet stod bara mitt namn, men inget omnämnande av Lena. Föreställ dig min förvåning! Jag kände mig så otuktig att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Lena hade lagt hela sitt hjärta i att uppfostra Alva, hon hade varit med och organiserat festen, och ändå fick hon ingen erkänsla.
Jag tog Lenas sida. På bröllopsdagen gick jag till vigselnärvarandet på Stockholms tingsrätt, gratulerade de nygifta och gick sedan hem. Jag gick inte in i restaurangen där mottagningen skulle hållas.
Det här har lärt mig att omtanke och insats som sker i tysthet förtjänar att bli erkänd. Att låta någon som gett allt stå i skuggan skadar både relationen och självkänslan. Jag ska i framtiden tala upp för dem som arbetar bakom kulisserna, för utan dem blir inget riktigt.
