En natt, för länge sedan, minns jag att jag kom hem och möttes av något oväntat. Min dotter, som då var arton år och hette Tova, stod och packade sina saker kläder, smink och sitt tekniska utrustning. Förvånad frågade jag vart hon skulle ta vägen.
Det visade sig att min Tova plötsligt kände sig vuxen. Jag blev så paff att jag utbrast högt. Då vände sig Tova mot mig och sa:
Mamma, jag ska flytta hemifrån och bo tillsammans med Henrik.
Flytta hemifrån? Vem är den här pojken? Vill du inte att vi får träffa honom? frågade jag. Vem ska betala för ert boende? Har han några föräldrar? Jag tycker att du rusar iväg lite väl fort.
Mamma, sluta nu. Vi lever ju i modern tid. Jag är vuxen och har mitt eget liv! svarade Tova bestämt.
Jag teg. Där och då insåg jag att jag var maktlös. Jag såg hur Tova packade ner sina saker och tog i tysthet farväl av allt. Inte för att jag någonsin använde elvispen ändå. Hon gick ut genom dörren med sina väskor. Genom fönstret såg jag en ung man nog var det Henrik som hjälpte henne bära ut grejerna till bilen. Om hon nu hade bestämt sig för att leva vuxet, ja, då fick hon göra det. Tiden får utvisa hur det skulle gå.
Redan nästa dag bytte jag lås på dörren. Man visste ju aldrig vad Tova och hennes nye vän kunde hitta på.
Det gick några dagar utan att jag hörde ett enda ord från min dotter. Jag hade inte räknat med att hon skulle klara vuxenlivet så snabbt. Plötsligt ringde min telefon det var Tova.
Mamma, kan du betala terminsavgiften till skolan?
Jag blev ledsen över att hennes enda samtal gällde pengar till utbildningen, inte hur jag hade det.
Nej. Du ville ju vara självständig, Tova. Jag tänker inte lägga mig i ditt liv, svarade jag.
Jaha, tack då! fräste Tova. Sedan la hon på.
Det blev precis som hon själv hade valt. Hon får nu vackert vänja sig vid hur det är att vara vuxen.
Jag bestämde mig för att göra om hennes rum till en arbetsplats. Hon bodde ju ändå inte där längre, så jag letade upp ett vackert skrivbord och några stolar. Sängen fick stå kvar, utifall hon ville komma hem och tänka över sitt beslut.
Två veckor gick. En kväll när jag var på väg hem från jobbet möttes jag av Tova vid porten, släpandes på sina väskor. Hon såg ut att vara ledsen och nervös.
Varför berättade du inte att du skulle komma hem, älskade dotter?
Jag skämdes, mamma. Är du inte glad att se mig? frågade Tova och torkade bort tårarna.
Klart jag är glad. Vad pratar du om? Kom in nu, sa jag och öppnade dörren.
Väl inne började Tova packa in sina saker igen. Men kaffebryggaren saknades. Det visade sig att den blivit kvar hos Henriks mamma, som tydligen krävde betalt i form av kaffeautomater och hushållverksamhet för att Tova fått bo och äta där. Henrik var visst trettio år gammal. När Tova förstod att jag inte tänkte betala hennes skolavgifter, hade hon frågat Henrik men han ville inte ta ansvar eller betala för allt hennes.
Jag undrar ibland än idag, vad tänkte egentligen Henrik när han tog hem min arbetslösa dotter till sina föräldrar?
