Min syster gifte sig för fyra år sedan och är nu mamma till en liten pojke på tre år, som jag är både faster och gudmor till. Jag är 23 år, studerar på universitetet och jobbar samtidigt, vilket gör att mina lediga dagar är få och väldigt värdefulla. Det är svårt att hitta balansen mellan studier, arbete och socialt liv, men jag gör mitt bästa för att få tid för både vänner och familj.
Min syster, mamman till underbara Emil, är för tillfället arbetslös. Trots det spenderar hon mycket tid på olika salonger, vilket förvånar mig då hennes man är bortrest på affärsresa under lång tid.
En dag frågade min syster om jag kunde hjälpa henne eftersom hon hade bokat en tid på salong och inte kunde hämta Emil från förskolan. Jag gick med på att hjälpa till eftersom jag slutade tidigt på universitetet den kvällen. En vecka senare kom hennes man hem från sin affärsresa och bad om min hjälp igen, då de ville umgås ensamma. Jag sa ja och passade Emil fram till klockan 20. När jag senare försökte nå dem, svarade ingen på mina samtal eller sms. Emil satt ledsen och väntade på sina föräldrar. De kom till slut hem vid midnatt, glada efter en kväll på stan.
Men det slutade inte där. Några dagar senare ringde de igen, den här gången för att de ville fira hans systers födelsedag. De frågade om jag kunde passa Emil, med motiveringen att han nog inte skulle trivas eftersom det skulle vara äldre barn där. Jag sa ifrån och förklarade tydligt att även om jag unnar dem glädje, har jag mitt eget liv att sköta. Jag påminde min syster om att hon är mamma och har ansvar för sitt barn, och att jag måste prioritera mina studier och mitt jobb. Jag föreslog att hon skulle ta med Emil på festen, då det skulle finnas andra barn att leka med.
Min syster tog inte emot det särskilt bra, utan blev till och med irriterad. Jag bad om stöd från vår mamma, som sa ifrån och påpekade att hon förlitar sig för mycket på mig och inte tar sitt eget ansvar för Emil.
Systern är fortfarande hemma och försöker lägga över sina skyldigheter på mig, men jag står fast vid att jag har mitt eget liv och att det är hon som ska ta hand om sin son.
