Alltså, du måste höra vad som hände oss häromveckan. Jag och Olle har varit gifta i tio år nu. Vi bor tillsammans i en tvåa i Uppsala, har bolån och allt. Vi har knappt vågat prata om barn själva än, vill liksom bli klara med plugget och få lite mer stabilitet i livet först. Men så har jag ju min bror, Johan. Han är också gift, med en kvinna som heter Ylva och alltså på riktigt, hon föder barn fortare än du hinner blinka. De har redan tre barn, och nu är hon gravid med sitt fjärde och säger att ett femte är på väg.
Johan kämpa verkligen, han jobbar dubbla heltid och kör Foodora extrajobb på kvällarna, medan Ylva inte jobbar alls. Och sen tar de blancolån för att köpa grejer till hemmet, typ en massa hushållsapparater. Jag och Olle försöker hjälpa till så gott vi kan ibland swishar vi ett par tusenlappar, ibland lämnar vi matlådor. Grejen är att Ylva ofta bara kräver saker rakt upp och ner, inte ens ber snällt. Lite som att vi är skyldiga henne.
Ibland måste vi sätta ner foten och säga att nu räcker det. Då blir de såklart sura och snackar knappt med oss, men tre veckor senare hör de av sig igen som om inget hänt och har någon ny grej de vill ha hjälp med.
Men häromdagen tog Ylva det verkligen till en ny nivå. Hon ringer och säger: Eftersom ni och Olle ändå inte har barn och vi snart har fyra borde inte ni ge oss er lägenhet?
Jag bara stod där, tappade hakan helt. Eh, förlåt? Ska vi flytta till er lilla etta i Gottsunda då eller?
Nej, nej! Ni kan hyra nåt istället, så hyr vi ut den här tvåan vidare sen när vi hittat större, svarar hon helt seriöst.
Jag blev tokig. Vet du vad Ylva, du kanske borde prata med nån om det här det är faktiskt vår lägenhet. Ut nu.
Och då säger hon, helt iskallt: Om något händer barnet så är det på dig! Sen drar hon därifrån.
Senare på kvällen får jag ett sms av Johan där han skyller allt på mig och säger att jag förstört familjen. Vid tvåsnåret på natten står han dessutom och skriker på vår porttelefon. Olle får gå ut, häller lite kallt vatten i nacken på honom och säger att nu räcker det sen skickar han hem honom. Sen dess nej, jag har liksom inte haft någon bror längre.
Så ja, ibland undrar man vad som egentligen är normalt. Men va tusan man får försöka tänka på sig själv och sitt också, eller hur?
