Min mamma har en villa i en förort till Stockholm. Varje sommar, på mammas initiativ, åker vi dit målar om, gräver i trädgården och försöker få gräsfrön att gro. På senare tid satte min man upp en blå plastpool där, så nu känner vi oss nästan som de rika. Där finns också ett litet lusthus som mamma tror är hennes slott, fast det är mest ett vindskydd. Sedan min bror gifte sig har han alltså inte satt sin fot där. Hans fru var tydligen emot hela konceptet av familjesemester med grävning. Eva hon heter så, typiskt svenskt gjorde klart att nu är det hennes familj, hennes regler, och deras gemensamma intressen står högst på listan. Om mamma behöver hjälp, får hon ringa efter trädgårdstjänst.
Mamma är förvånansvärt förstående, försöker verkligen se saker ur Evas perspektiv. I år hade mamma jobbat så mycket på kontoret att hon inte orkade åka ut till huset på sommaren. Men hon oroade sig för tomten, ingen brydde ju sig om den.
Hon föreslog min bror att han kunde plantera något lite morötter, kanske potatis?. Men Eva övertygade honom, så det blev nej. Jag och min man tänkte att det vore ju trevligt att få lite frisk luft, slippa innerstan och renovera. Man kan ju alltid åka ut till landet över helgen och mamma blir lugnare.
Vi köpte plantor och jordgubbsrevor, rensade landet, piffade rabatterna, och tog hand om växthuset enligt mammas minutiösa scheman. Söndagen var vilodag för oss; att jobba på trädgården är ändå mer sport än semester.
Förra helgen var vi hos svärföräldrarna i Västerås, så ingen var i huset. Trodde vi. Oväntat nog visade det sig att min bror och Eva var där.
När vi kom nästa helg blev vi rejält förvånade: någon bodde i mammas villa. Vi knackade, men ingen öppnade. Eva kikade ut genom fönstret och sa:
Vi tänkte hyra ut vår lägenhet i Sundbyberg för att kunna spara ihop lite till Thailand-resan, så nu bor vi här istället. Ni är inte bjudna.
Vet mamma om det här?, frågade jag. Självklart! Var skulle jag få nyckeln ifrån annars?, svarade Eva.
Jag ringde mamma. Jo, jag gav nyckeln till din bror, han sa att de skulle hjälpa er. Mamma, de bor här, ingen hjälper oss. Eva rör inte ett finger och hon släpper inte in oss, sa jag.
Bor? undrade mamma. Ja, de hyr ut sin lägenhet och bor nu i huset. Så där är det, sa jag.
Om de sköter om trädgården, vattnar och rensar ogräs, så kan de stanna. Om inte, så får ni kasta ut dem! De är så finurliga, vet exakt hur man kan stjäla hela äppelskörden utan att jobba. Säg bara att det är deras tur att ta hand om huset, bestämde mamma.
Jag knackade igen. Eva öppnade och var irriterad. Jag berättade vad mamma sagt. Eva svarade: Jag har ju tid för manikyr! Vad tror ni, att jag är er trädgårdsslav? Och om jag ändå skulle odla något, vad får dig att tro att jag skulle dela med mig? Vill du ha något, kan du köpa det själv. Allt här är vårt nu. Så det var tydligt att de skulle behöva bli utkastade. Ingen lyssnade, så mamma fick ringa själv och säga åt dem att packa.
Men var ska vi ta vägen? Någon bor ju i vår lägenhet! gnällde min bror. Ge dem pengarna tillbaka, föreslog jag.
Nej, de gick åt till Evas nya örhängen. Pantbanken är inget alternativ man får knappt halva priset, och vad ska vi göra då? sa brorsan. Inte mitt problem. Du borde i alla fall ha berättat för mamma om dina planer. Riktigt fräckt, om du frågar mig. Eva och min bror åkte hem till Evas mamma och kastade ur sig förbannelser mot oss på vägen. Vi kommer aldrig tillbaka! Klara er själva!
Men något säger mig att de dyker upp igen i september med stora IKEA-påsar när det är dags att plocka äpplen och potatisEfteråt infann sig ett märkligt lugn. Trädgården låg åter tyst, utan tjafs om vems tur det var att vattna eller om man måste gräva upp maskrosor. Vi satte oss på verandan, åt jordgubbar och såg ut över rabatterna som faktiskt blommade extra fint den sommaren. Mamma kom ut över helgen, såg hur vi tagit hand om allt, och gav oss ett löst, tacksamt leende.
Nu känns det som mitt hus igen, sa hon och hällde upp kaffe till oss. Vi skrattade åt Evas drama och brorsans eviga misstag. Samtidigt tänkte jag att familjer ibland rensas som rabatter ogräset försvinner, men det gör plats för något nytt.
Plötsligt dök grannarna upp med fika och hund. Lusthuset blev fyllt av prat, skratt och den där känslan att vi alla hörde ihop kanske inte i ett slott, men i mammas lilla sommarparadis. Och när kvällen kom, dansade solens sista strålar över den blå plastpoolen, som om huset log över att få andas fritt igen.
