Alltså, jag måste bara prata med dig om det här, för du är typ den enda som förstår hur det är Du vet ju vad som hänt med mamma nu senaste tiden, efter hennes stroke förra året. Hon klarar sig inte själv längre, glömmer allt hela tiden och måste ha någon bredvid sig hela tiden. Det är som att ta hand om ett barn och jag har ju redan jobb, hus, familj. Hur ska man hinna med?
Senaste 3 månaderna har jag och min bror, Erik, gått varma på telefon om vad vi ska göra. Jag har sagt flera gånger att jag tycker det bästa är ett äldreboende mamma får ju hjälp dygnet runt där, det finns personal och allt. Men Erik bara rasar, han säger att det är hjärtlöst, som att jag vill bli av med henne. Samtidigt vägrar han låta henne bo hos sig och sin fru, Linnéa, för det finns inte plats.
Det brukade ju vara vi en vanlig liten svensk familj; mamma, pappa, Erik och jag. Vi är nästan jämngamla, han är 35 och jag är 36, och våra föräldrar fick oss ganska sent. Allt var ändå bra tills pappa dog två år sedan. Då blev allt annorlunda, mamma blev så ensam, deppig och liksom åldrades över en natt. Halvår senare kom stroken det var riktigt läskigt, vi trodde hon skulle dö. Hon kunde knappt prata eller röra sig helt i början, men sen blev det lite bättre fast psyket fick sig en riktig smäll.
Läkarna säger att hon aldrig kommer bli helt återställd. Så guess who fick ta hand om allt? Jag och min man Mattias flyttade in till mamma i hennes gamla lägenhet i Sundbyberg. Jag bytte jobb, försöker frilansa för att vara nära henne så mycket som möjligt. Men alltså det är ingen fest. När hon blev mer rörlig var det ändå bara svårare. Hon smiter ut, tappar bort sig, pratar konstigt, gråter och säger att pappa väntar på henne någonstans, och vi får springa och leta henne i trapphuset. Jag sover knappt, är ständigt stressad, och jobbet funkar inte alls. Mattias föreslog att vi bara får ta det dyra och sätta henne på ett äldreboende. Ett bra, sådär svenskt boende, men allt kostar ju minst 30 000 kronor i månaden, och det blir ännu mer om man vill ha extra service.
Mattias menar att Erik får dra sitt strå till stacken det är ju lika mycket hans mamma. Vilket han har helt rätt i. Jag grubblade länge, men insåg att det här inte håller. Hon kan ju hamna i fara om hon bara är med mig, och det blir bättre för henne och oss. Kollade upp boendet, det är jättemysigt med stora fönster och trädgård, men herregud vad dyrt! Vad gör man?
Ringde Erik och förklarade allt, trodde ju att han skulle fatta läget. Men han blev helt tokig Har du blivit galen, Sofia? En institution, där folk är främlingar?! Hur tror du att hon blir behandlad där?! Du har inget hjärta! Han slängde ur sig att jag bara vill bli av med mamma. Jag försökte säga att jag är slut, jag orkar inte mer men han lyssnar ju inte.
Så det grötar på, och jag känner att jag håller på att gå in i väggen. Snackade med Erik igen, men han vägrar fortfarande. Mamma tog hand om oss, såg till att vi bodde hemma och aldrig klagade. Ska vi inte kunna ta hand om henne nu? säger han. Jag svarar, du kan ju ta henne till dig om du vill, vi får väl turas om? Han bara du vet ju att jag bor hos Linnéa och barnen, i hennes tvåa, inget utrymme för svärmor direkt och jag sa men Mattias kan ta hand om henne här, varför kan inte du och Linnéa? Då får jag höra att det är ju du och Mattias som bor med mamma, det är ni som får ta ansvar.
Jag sa då att jag kan flytta ut, och låta Erik och Linnéa flytta in se om det går bättre då. Men han slingrar sig och säger att han jobbar för mycket, kan inte vara där. Du säger bara så för att bli av med det här, sa han.
Alltså, jag är helt slut. Jag vet att boendet är enda utvägen. Det handlar inte om att vara otacksam dotter, men jag vill inte att vi alla dras ned, och mamma är ju faktiskt tryggare där Mattias står helt på min sida. Han säger att vi också har rätt till vårt liv. Så jag har bestämt mig. Om Erik inte kommer på en lösning den här veckan, sätter jag mamma på boendet. Det är bäst för alla, även mamma. Alla har åsikter men det är bara jag som vet hur det känns på riktigt. Orkar inte mer med Eriks undanflykter.
Du fattar ju, eller hur?
