Under de senaste tre månaderna har jag och min bror bråkat i rättssalen om vår mamma. Efter hennes stroke har hon inte varit kapabel att ta hand om sig själv. Hon glömmer bort från en sekund till en annan och behöver alltid någon vid sin sida. Hon är beroende av omvårdnad. Allt har hamnat på mina axlar. Det känns som att jag måste ta hand om ett barn. Jag har ett jobb, ett hem, en familj hur ska jag kunna dela mig själv så här? Jag har föreslagit att mamma får bo på ett äldreboende, men min bror blev rasande och anklagade mig för att vara hjärtlös. Samtidigt vägrar han ta hem henne till sig, eftersom han bor i sin frus lägenhet.
Vi har tidigare varit en sammansvetsad familj. En typisk svensk fyrmannafamilj. Jag och min bror är bara ett år ifrån varandra. Våra föräldrar fick oss sent i livet. Nu är jag 36, min bror är 35, och mamma har hunnit fylla 72. Fram till pappas död var allting bra.
Efteråt flyttade min bror till Lund för att plugga, blev kvar där och gifte sig. Jag återvände till vår hemstad Göteborg och rotade mig. Först bodde jag hos föräldrarna. När jag själv gifte mig bodde jag och min man först i en hyresrätt, med planer att köpa en lägenhet och skaffa barn framöver. Det var livets riktning.
För två år sedan gick pappa bort, och mamma blev ensam, sorgsen och tystnade. Hon blev gammal på en dag. Hon var krasslig, och för ett halvår sedan drabbades hon av en stroke. Jag trodde aldrig hon skulle klara sig. Till en början sluddrade hon, och armarna och benen lydde henne inte. Senare förbättrades hennes rörlighet, men psykiskt har hon tagit skada.
Läkarna menar att förändringarna är permanenta. Så jag tvingades ta hand om mamma själv. Jag och min man flyttade in i hennes lägenhet. Jag sa upp mig och började frilansa, för att kunna vara nära henne. Det var omöjligt att lämna henne ensam. När hon återfick rörligheten blev det inte lättare.
Hon tappar ord, går vilse, vi springer efter henne, kan inte behålla henne hemma, och hon gråter och säger att pappa väntar någonstans. Ibland känns det som vi lever i en fars. Jag sover dåligt som aldrig förr. Rädd att hon försvinner ut. Och jobbet? Nästan omöjligt att fokusera. Min man föreslog att vi placerar henne på ett äldreboende.
Det kostar mycket, över 25 000 kronor i månaden, men om vi hjälps åt klarar vi det. Min man säger: Du har ju en bror låt honom vara med och ta sitt ansvar. Det är rättvist.
Länge tvekade jag, men insåg till slut att jag hade inget val. Hur länge skulle det här fortsätta? På boendet finns vård och tillsyn dygnet runt. Jag besökte själv ett av dem, fick veta allt jag behövde. Det var dyrt, men vad skulle jag göra?
Jag ringde min bror och berättade precis som det var. Jag hoppades att han skulle förstå allvaret i situationen. Istället exploderade han av ilska.
Har du blivit helt galen? Hur kan du ens tänka tanken att skicka mamma till ett äldreboende? De är ju främlingar för henne. Hur vet du hur hon blir behandlad? Du är hjärtlös! Han skrek i telefonen. Vill du bara bli av med henne?
Jag försökte förklara, men han lyssnade aldrig. Så jag fortsatte sköta om mamma. Efterhand började jag känna att jag inte längre orkade. Jag försökte prata med min bror igen, men hans inställning var oförändrad.
Jag skulle aldrig vilja svika min egen mamma på det viset hon har ju uppfostrat oss, gett oss trygghet och kärlek. Vi växte upp med henne, hemma, aldrig på något barnhem. Hon klagade aldrig över att det var tungt.
Vi båda har ansvar, men varför måste allt vila på mig? Om du inte gillar min lösning, kan du ta hem mamma till dig. Visa henne din omsorg där.
Du vet att jag bor med min fru, och det är hennes lägenhet. Hur skulle jag kunna få henne att ta hand om min svärmor? Så du menar att min man kan ta hand om min mamma, men din fru kan inte ta hand om din? Ni bor ju redan med mamma det är därför ni måste hjälpa henne.
Jag sade till min bror att jag kan lämna mamma när som helst. Då kan han och hans fru flytta in. Han tvekar och säger att jobbet hindrar honom, att han inte kan ta på sig mer att jag bara vill slippa undan.
Jag lever i ett mardrömslikt vakuum. Å ena sidan inser jag att boendet vore en lättnad för alla. Å andra sidan fruktar jag att bli en otacksam dotter. Min man stöttar mig. Han säger att mamma får bättre omvårdnad där, och att vi måste få ha våra egna liv.
Jag bestämde mig för att vänta en vecka. Om min bror inte kommer, gör jag det som känns rätt för mig. Det är bästa beslutet för allas skull. Jag tar henne till ett boende. Alla kan ge sina råd, men ingen förstår hur slitsamt det är att vårda en svårt sjuk anhörig. Min bror får förklara för sina vänner bäst han vill jag orkar inte höra fler undanflykter.
Ibland handlar det om att våga se verkligheten som den är och förstå att omsorg också kan vara handling av kärlek, även om den ser annorlunda ut än man föreställt sig. Att våga söka hjälp är inte svek; det är ofta det snällaste vi kan göra både mot oss själva och dem vi älskar.
