Under de senaste tre månaderna har jag och min bror bråkat i rättssalen på grund av vår mamma. Efter hennes stroke blev hon aldrig helt återställd. Hon glömmer bort sig själv stup i kvarten och behöver konstant tillsyn. All omsorg har hamnat på mina axlar. Det känns som att ta hand om ett barn. Jag har mitt jobb, mitt hem och min egen familj. Hur ska jag orka dela på mig? Jag föreslog att mamma kunde flytta in på ett äldreboende, men min bror blev rasande och anklagade mig för att vara känslokall. Men samtidigt så vill han själv inte ta hand om henne. Han bor ju med sin fru i hennes lägenhet i Göteborg.
Vi var en gång en sammansvetsad familj, klassiska fyra personer. Jag och min bror har bara ett års åldersskillnad. Våra föräldrar fick oss sent i livet. Nu är jag 36 och min bror 35. Vår mamma, Ingrid, fyllde nyligen 72. Allt gick bra tills pappa dog.
Sen flyttade min bror, Erik, till Uppsala för att studera, blev kvar och gifte sig där. Själv flyttade jag tillbaka till Jönköping, min hemstad. Där rotade jag mig. Först bodde jag med mina föräldrar, men när jag träffade min man, Henrik, valde vi ännu hellre att hyra en egen lägenhet och planerade att köpa något så småningom och skaffa barn. Livet var utstakat.
Bara för två år sedan gick pappa bort, och mamma blev sorgsen, uttråkad och ensam. Hon åldrades på ett ögonblick. Hon blev sjuk och för sex månader sedan drabbades hon av stroke. Jag trodde att vi skulle förlora henne. I början kunde hon knappt prata, och varken armar eller ben fungerade ordentligt. Sen blev det lite bättre, men hennes psyke tog skada.
Läkarna säger att skadorna är irreversibla. Så jag var tvungen att ta hand om mamma. Jag och Henrik flyttade in i hennes lägenhet. Jag sa upp mig från jobbet och började frilansa för att alltid vara nära henne. Det gick inte att lämna henne ensam. När hennes rörlighet återkom blev det ändå inte lättare.
Hon stammar och tappar bort sig, vi springer efter henne, ibland hittar hon inte hem och hon gråter över att pappa väntar på henne någonstans. Det har varit ett evigt slit. Jag sover dåligt och är rädd att hon ska försvinna. Jag får knappt något jobb gjort och kan inte fokusera på något en längre stund. Henrik har föreslagit äldreboende.
Det är väldigt dyrt, ungefär 22 000 kronor i månaden, men om vi båda bidrar räcker det för att betala platsen. Henrik säger: Du har ju en bror. Han måste också ta sitt ansvar. Det är inte mer än rätt.
Jag tvekade länge men insåg att det inte finns någon annan väg. Hur länge ska vi klara detta? Där kan hon få omvårdnad och medicinsk tillsyn dygnet runt. Jag besökte boendet och undersökte allt. Dyrt ja men vad ska jag göra?
Så jag ringde Erik och berättade exakt som det var. Jag hoppades han skulle vara förstående. Det vore rimligt att han fattar allvaret. Istället blev han rasande.
Har du blivit galen? Hur kan du skicka din egen mamma till ett äldreboende? Alla där är främlingar. Och hur vet du hur hon kommer att behandlas? Du har inget hjärta! Skrek han i telefonen. Eller försöker du bara bli av med henne?
Jag försökte förklara men han lyssnade inte. Så jag fortsatte sköta om mamma. Till slut kände jag att jag inte skulle orka mycket längre. Jag tog upp det igen med honom, men hans åsikt stod fast.
Jag skulle aldrig vilja vara sådan mot min egen mamma. Hon har ställt upp för oss hela livet. Vi blev aldrig skickade till något barnhem. Hon klagade aldrig, trots att det måste varit svårt ibland.
Vi har båda ett ansvar, men varför är det bara jag som ska bära det? Om du inte tycker om min lösning, kan du komma och hämta mamma till ditt eget hem. Visa din godhet där.
Du vet ju att jag bor med min fru i hennes lägenhet. Hur ska jag få henne att ta hand om min mamma? Så min man kan ta hand om min mamma men din fru kan inte? Vi bor hos mamma därför har vi ansvaret, menar du?
Jag sa till Erik att jag kanske måste lämna mamma här och låta honom och hans fru flytta in. Erik tvekade och sa att hans jobb inte tillåter att han blir distraherad. Du säger bara så för att slippa ansvaret, anklagade han mig.
Jag lever som i en mardröm. Ena stunden känns det rätt att låta mamma flytta till boendet för allas skull. Samtidigt är jag rädd att få skuldkänslor, som en otacksam dotter. Henrik stöttar mig. Han påpekar att hon får riktig omsorg där, och att vi har våra egna liv.
Nu har jag bestämt mig att vänta en vecka. Om Erik inte dyker upp, måste jag ta beslutet själv. Det kommer bli bättre för alla. Jag tar henne till boendet. Alla kan ge råd, men bara den som har burit bördan vet hur tung den är. Och om Erik måste förklara för bekanta så får han göra det jag är färdig med det här.
Livet lär oss att ibland innebär kärlek att våga fatta svåra beslut och att dela ansvaret, så att ingen går sönder på vägen. Det är viktigt att också vara rädd om sig själv för bara då kan vi fortsätta ge omsorg till andra.
