Det är svårt för mig att föreställa mig vem det var som gav min bror idéen att han hade någon särskild konstnärlig talang under skoltiden. Det ledde bara till ett överdrivet självförtroende och en självkänsla som inte riktigt matchade verkligheten. När min bror, Erik Lindgren, berättade om sin nyfunna talang för våra föräldrar bestämde de sig för att stödja honom och anmälde honom till en konstkurs i Stockholm. På klassiskt Erik-vis, slutade han redan efter några lektioner, övertygad om att han redan hade lärt sig allt som behövdes. Våra föräldrar hoppades att hans konstnärliga ambitioner skulle gå över innan studenten, men han höll fast och försökte till och med ta sig in på Konstfack. Tyvärr blev han inte antagen hans målningar fick inget gensvar men Erik påstod envist att talang inte krävde vare sig utbildning eller diplom och fortsatte att måla hemma.
Vår pappa såg dock saken på ett annat sätt och valde att inte längre finansiera Eriks konstprojekt. Det bidrog till en ganska spänd relation dem emellan. Han fick bo kvar hemma hos oss, men fick inga pengar till fickpengar. Till slut tröttnade han, flyttade hemifrån och började jobba som servitör på en restaurang i Göteborg, samtidigt som han fortsatte att måla på fritiden. Han träffade senare en flicka Elvina, som verkligen verkade uppskatta både honom och hans konst och flyttade in hos henne. Så småningom lyckades Erik sälja en tavla för 1 200 kronor. Det gjorde honom ännu mer stolt, och han slutade på restaurangen för att helt satsa på sin konst.
Elvina blev familjens enda försörjare efter att hon fått sitt första barn och gick på föräldraledighet. Det blev snart ganska knapert ekonomiskt. Erik tog ett jobb på ett café, men även där kastade han in handduken efter några veckor för att återigen fokusera på måleriet. Den beslutade vägen innebar att det ofta saknades pengar till mat. Vår mamma kunde helt enkelt inte se sitt barnbarn gå hungrigt, så hon köpte mat till dem ibland. Med tiden fick Erik och Elvina tre barn, och Elvina var fortfarande hemma med barnen. Erik fortsatte att måla, sålde några tavlor då och då, men summorna var blygsamma kanske 8 000 kronor på fem år.
Deras ekonomi vilade mer och mer på mig och våra föräldrar; vi fick hjälpa dem att klara vardagen och försörja deras familj. Det är svårt att se sin bror fastna i ideal och envishet på det här sättet. Min lärdom är att drömmar kräver både hårt arbete och självkritik och ibland behöver man tänka praktiskt för att kunna ta hand om dem man älskar.
