Du, jag måste berätta om Barbro. Hon är sextio nu och har två vuxna barn, och har bott ihop med sin man i en tvårumslägenhet i Malmö typ hela livet. Fast, alltså, bott ihop, egentligen har hon bara stått ut med honom. Han är faktiskt ganska svår som person. Rätt självgod och okänslig, och ska alltid ha sista ordet om allt hemma. Allt måste vara precis efter hans huvud, vet du, så Barbro har liksom bara härdat ut genom åren, för barnens skull och för att skandaler känns jobbiga.
De har två barn: dottern Maja, som varit gift med sin Erik i tolv år nu. De tog ett bolån på lägenheten för ett tag sen, men har ändå lyckats hanka sig fram rätt bra så fort nåt extra slinker in på lönen går det direkt in på lånet. Typiskt svenskt, eller hur? De jobbar båda och lyckas få ihop till amorteringarna, ungarna har alltid hela overaller, och de försöker verkligen vara närvarande föräldrar.
Majs brorsa, Henrik, har det faktiskt bättre ställt än syrran. Han har några lägenheter inne i stan och dessutom ett rött hus ute på Österlen. En dag ringer Henrik till Maja, du vet, med det där tonfallet han alltid har när nåt stort hänt: Du, mamma har bestämt sig. Hon vill skilja sig från pappa. De har sålt lägenheten och delat på pengarna. Jag har lovat ta hand om pappa, men du får fixa för mamma. Maja blir helt ställd, säger: Men va? Vart ska hon bo då? Vi har ju bara en tvårummare, två barn och ingen extrabädd liksom. Hur tänker du där? Henrik bara: Alltså, vad ska jag göra åt det? Ska du lämna mamma på gatan? Det är ju din mamma! Maja huffar: Alltså, Erik kommer inte precis jubla över det här heller… Men Henrik bara: Det får du lösa, och så lägger han på.
Klart är, Henrik hade redan fixat så att hans farsa skulle få flytta in i en av Henriks ettor. Inte en sekunds tvekan där. För Maja var det värre. Hon inser ju att hon måste ta ett lån för att hjälpa morsan. Otroligt nog får hon faktiskt lånet beviljat och kan köpa en liten tvåa i sitt eget namn. Handpenningen täckte Barbro med sin andel från gamla lägenheten, men resten skulle Maja stå för och jobba dubbelpass för att fixa amorteringarna.
Och alltså, Erik, han är fortfarande sur över alltihop. Han tycker ju verkligen att folk i den åldern INTE borde skilja sig. Det blir ju barnen som får bära hela lasset, det är inte rättvist, säger han. Allt det här har blivit en sån snackis hemma hos oss vad tycker du egentligen? Har Erik en poäng eller?
