Min bror ringde mig igår och bad mig skriva av min andel av familjegården till honom. Hans argument var att han hade tagit hand om vår far de senaste tre åren.
När jag började på universitetet lämnade jag föräldrahemmet. Efter examen stannade jag kvar i staden, fick ett bra jobb och gifte mig. Under den tiden föddes vår son, Axel.
Min bror, Erik Andersson, gifte sig också, men bodde kvar hos våra föräldrar. Jag har inget negativt att säga om honom han är en hederlig man och hans fru, Karin, är underbar. De levde i många år i fred med våra föräldrar tills de själva fick två barn, Oskar och Alfhild, ett namn som bara förekommer i Sverige.
Trots att vi var självständiga och ofta kunde besöka föräldrarna på gården, gav min svärfar, Johan, oss ändå en bil som gåva.
På sommaren körde vi ofta på semester till kusten och hjälpte våra föräldrar med hus och trädgårdsarbetet. Mors väninna, Astrid, stod alltid nära mamma och alla ville gärna hjälpa till. För tre år sedan gick min mor, Ingrid, bort och jag kunde inte längre bistå. Samtidigt kämpade jag med den globala finanskrisen jag tvingades ta extra jobb för att behålla vår lägenhet.
Vi hade knappt tid att gå in i stan. För en månad sedan gick vår far, Sven, bort. Vi organiserade begravningen tillsammans och delade kostnaderna lika mellan oss och Erik.
Igår ringde Erik igen och frågade om jag kunde överlåta min andel av lantgården till honom. Hans enda grund var att han hade vårdnat om vår far i tre år. Jag blev förvånad vår far hade en månatlig pension på omkring tolv tusen kronor som han också delade med barnbarnen. Hur akut kunde en så gammal man behöva pengar? Speciellt på en gård!
Han förstod själv bäst. Jag förstod inte riktigt vad han menade med omsorg. Våra föräldrar hade aldrig sagt att han skulle få huset ensam; jag vill inte förstöra vår brödraskap, men jag förstår inte varför jag skulle ge upp något som tillhör mig. Jag har ett lån som måste betalas tillbaka, och vårt barn kan också få stöd från sina farföräldrar.
Nu vet vi inte vad vi ska göra. Jag gav Erik inget tydligt svar, utan bara sade att jag först måste fråga min fru, Sofia. Hur kan vi hantera den här situationen utan att skada familjebanden?
