Familjen bestod av mina föräldrar, min lillebror Erik och mig själv. När Erik lämnade vår lilla ort för att flytta till Stockholm, valde jag att stanna kvar hos mor och far. Tiden gick, jag gifte mig så småningom, likaså Erik, som blev far till två döttrar. Trots avstånden till storstaden brukade han ibland komma hem och hälsa på, och när hans äldsta dotter blivit vuxen, började hon resa till oss själv.
Jag såg alltid fram emot hennes besök med värme och försökte göra allt för att hon skulle känna sig som hemma. Under ett av hennes besök satt vi uppe sent och samtalade länge. Jag delade med mig av min oro över hur den ekonomiska bördan vilade på våra föräldrars axlar. Hon var ju ändå mitt syskonbarn, så jag ville prata öppet med henne om det.
Nästa morgon överraskade hon mig. Istället för de vanliga gåvorna räckte hon över några sedlar i svenska kronor och bad mig ta emot hennes hjälp. Först ville jag inte acceptera, men hon insisterade vänligt tills jag med tacksamhet tackade ja till hennes fina gest.
Kort därpå ringde Erik mig, märkbart upprörd. Han undrade vad jag hade tänkt när jag tog emot pengar från hans dotter. Jag försökte förklara att det aldrig var min tanke att fråga henne om hjälp det kom helt och hållet från henne. Men mina ord möttes bara av tysthet och misstro. Han sa att jag utnyttjat hennes godhet och att han varit besviken över att jag inte vänt mig till honom direkt istället.
För att visa min goda vilja och rädda det som räddas kunde överförde jag dubbla beloppet till hans bankkonto. Det blev vårt sista samtal. Sedan dess har vi inte pratat med varandra. Många gånger har jag försökt sätta mig in i hans ställe och undrat vad jag själv hade gjort om rollerna varit ombytta. Men det känns som om avståndet mellan oss bara växte. Händelsen har efterlämnat en bitter eftersmak och en känsla av saknad efter min bror.
