Jag tror att om någon berättade den här historien för mig, skulle jag inte ha trott på den till en början. Men det hände min bror och hans fru. De var på väg hem efter att ha firat vår farfars födelsedag ute på landet. Klockan var tidig, runt sju på kvällen. De körde på landsvägen när de plötsligt såg en ung kvinna vid vägrenen. Hon försökte stoppa bilen och viftade ivrigt med armarna. Min brors fru bad honom att inte stanna, att det kunde vara farligt. Men min bror saktade ner för att se vad som stod på. Flickans ansikte var fullt av skärsår och blåmärken.
Hon berättade, gråtandes och med bruten röst, att hon och hennes familj varit med om en olycka. Deras bil hade kört av vägen och rullat ned i ett dike. Hon sa att hennes man var död men att barnet levde och bad min bror att rädda honom. Hon pekade mot olycksplatsen. Min bror klev ur bilen, sa åt kvinnan att stanna hos hans fru och gick mot platsen. Där, mycket riktigt, fann han bilen. Han tog sig snabbt ner, utan att riktigt tänka, och grep tag i barnet som satt i baksätet. Pojken var omkring sex år gammal.
När han kom tillbaka till bilen var kvinnan borta. När han frågade sin fru om henne, sa Anna bara att kvinnan hade gått efter honom. När min bror gick tillbaka till olycksbilen för att leta efter kvinnan, lade han för första gången märke till två personer i framsätet. Det satt en man i förarsätet, familjens överhuvud, och hans fru bredvid honom. Båda var döda. Men hur kunde kvinnan be om hjälp på vägen? Min bror säger att insikten gav honom kalla kårar längs ryggen. Den räddade pojken bor nu hos deras familj, de har adopterat honom. Min bror är övertygad om att det var ett spöke som talade till dem.
