Min bror är sex år äldre än jag. För tre år sedan gifte han sig och valde att bo hemma hos sin fru i hennes lägenhet, istället för hos våra föräldrar. På grund av de höga hyrorna i stan var det deras enda rimliga möjlighet. Själv hade jag varit gift i sex år redan då och vi hade två barn en pojke på sex år och en flicka på fyra. Min fru kommer från Stockholm, så det var naturligt att vi slog oss ner här. Vi jobbade båda två, vilket gjorde att vi efter mycket om och men kunde köpa en liten bostadsrätt på lån.
Häromveckan hörde mina föräldrar av sig och berättade att min bror och hans familj tänkte hälsa på oss i Stockholm i en vecka, och de förväntade sig tydligen att jag skulle ta emot dem och ordna sovplatser hemma hos oss. Visst, jag blev glad över att äntligen få träffa min bror igen efter så lång tid. Men realiteten är att vi är fyra personer i en liten etta det finns helt enkelt ingen möjlighet att klämma in fler.
När vi möttes på Centralstationen blev det ändå en trevlig dag med sightseeing i stan. Men föräldrarna tog upp det igen: jag borde låta brorsan, hans fru och deras son sova hos oss, eftersom det kostar så mycket att hyra rum eller lägenhet i Stockholm. Tyvärr, det gick bara inte. Under middagen försökte jag istället föreslå att hjälpa dem hitta ett bra hotell, men min bror tog det inte alls väl han insisterade på att bo hemma hos oss.
Jag försökte komma med olika förslag: hotell, hostel, kanske hyra genom bekanta eller airbnb, men allt avvisades. Det var tydligt att de ville stanna i huvudstaden utan att själva behöva betala en krona – bo gratis, äta gratis. Fast jag tycker faktiskt att det är min fulla rätt att säga nej. Familjens välmående och vår vardag måste få gå först. Min fru och barn har också rätt till sitt utrymme och lugn. Ärligt talat, jag har ingen skyldighet att ordna boende åt någon annan inte ens min bror.
