Jag bor med min mamma i en lägenhet som ibland förvandlas till ett trähus på en ö, och jag har två jobb som känns som att de byter plats varje natt. Jag betalar för mat och elen själv, för hela mammas pension går åt till att hålla min äldre bror flytande. Jag arbetar hårt, samlar ihop kronor i burkar och gamla strumpor, och försöker spara till mitt eget hem min dröm om en plats som luktar björk och kaffe. Det är en balansgång, som att cykla på is, att betala räkningarna och ändå lägga undan nog för ett hem som kanske bara finns i tankarna.
Trots allt detta håller jag fast vid målet med envishet och disciplin min dröm om att köpa en egen lägenhet i Stockholm eller kanske Uppsala, en plats där jag kan höra blåsten genom fönstret och tystnaden när snön faller.
Nyligen bad min bror, Anders, mig att låna honom pengar till en deposition utomlands, kanske någonstans där solen aldrig går ner. Inombords visste jag att de pengarna skulle vara borta, och jag nekade lugnt. Jag förklarade att jag sparar för att skaffa min egen lägenhet. Tyvärr gillade Anders inte det och gick genast till vår mamma, Ingrid, för att beklaga sig.
Anders ekonomi är lika ostadig som en båt i storm på Vättern. Han kör taxi några dagar, fixar hemma hos folk och får pengar som försvinner lika snabbt som de kommer. Dessutom spenderar han och hans fru, Lovisa, på onödiga saker dyr take away, märkeskläder på kredit, och nya mobiltelefoner varje år. De lever som om varje dag vore midsommar, men har knappt råd att klara sig, trots att de har tre barn och ingen egen fast bostad.
Själv är jag nöjd med min gamla Nokia, medan Lovisa letar efter det senaste på avbetalning. När jag vägrade låna pengar till Anders, blev han sårad och klagade hos mamma.
Mamma försökte övertala mig att hjälpa Anders, trots alla obetalda skulder. Hon gav mig ett drömmande erbjudande: om jag gav honom pengarna, fick jag hennes lägenhet. Men jag avböjde jag ville inte vänta på ett arv som kanske skulle ta tusen år.
Mamma accepterade till slut mitt beslut, men allt blev än märkligare när Anders och hans familj plötsligt flyttade in hos henne för att spara pengar. De räknade aldrig med mig jag blev utan hem, som en fjäril utan blomma. Mamma trodde att mina sparpengar skulle räcka, och Anders slutade helt att prata med mig.
Genom all denna surrealistiska röra, när min släkt förvandlades till figurer från en dröm, känner jag ingen skuld. Jag tror jag handlat rätt jag har satt mina egna drömmar och min framtid först, och förvaltat mina hårt intjänade kronor med ett sorts drömlikt fokus, där verkligheten svajar men min beslutsamhet står kvar som en gran i vintern.
