En natt ringde min bror till mig, men hans röst lät som om den svävade på vinden ovanför en stilla sjö. Han sa; Vi, hela familjen, reser på semester till Visby, men mamma ska inte vara ensam. Orden rann ut ur luren som pärlor i vinterljus. Han ville att jag skulle ta hem mamma medan de var borta. Det var inget konstigt; min bror och hans familj hade tagit hand om mamma länge, hennes envisa själ flöt mellan deras vardagar som isflak i april.
Min mamma, som alltid bar med sig en stormvind av känslor, kunde skapa oväder av ingenting. I min lilla lägenhet i Sundbyberg fanns bara en säng. Drömmen vred sig jag la ut täcket på golvet till mig själv, och lät mamma sova som drottning på madrassen, mjuk som smält smör. Först var allt stilla, men när kvällen kom och ljuset från gatlyktorna svävade in genom fönstret, började hon klaga; Det är som att sova på grus! Något sticker mig i ryggen! Sängen var ny, doftade fortfarande av fabriken, men hon låg där och vände sig som om hela Stockholms skärgård låg under lakanet.
Jag letade reda på ett extra täcke och la det under henne. Hoppades att getingar och kvistar skulle försvinna. Men nej. Hon kunde inte slappna av, lika orolig som en fjäril i en burk.
När jag vaknade nästa morgon flöt kaffedoften omkring som dimma. Jag borstade håret inför jobbet, då kom hennes röst in genom min spegelbild: Vart ska du? Vem ger mig min spruta? Tiden gick baklänges, och jag förstod inte. Ingen hade pratat om någon spruta. Med mobilen som ett stumt trollspö ringde jag bror min. Han sa: Men mamma tar sprutorna själv, det vet du ju. Jag påminde mig själv att andas och skyndade, trettioåtta minuter sen till jobbet på Botkyrkas Bibliotek.
Kvällen sög mig hem igen. Lägenheten låg i skymningsljus, och mammas andning var tung, som isflak som trycker undan vattnet. Hennes kropp låg krokig över täcket, och jag famlade efter henne i ett grumligt drömlandskap. Hon hade ätit det förbjudna: prinsesstårta, inlagd sill och saltlakrits. Du bryr dig inte om mig… vill du att jag ska dö? viskade hon med tårar som pärlade ner på kudden.
Jag kan inte lämna jobbet, mamma, försökte jag svara, men orden löstes upp i dimman mellan oss. Hon kunde egentligen klara sig själv för några år sen hade min bror sålt hennes gamla lägenhet i Halmstad och köpt en trea där hans barn kunde cykla i korridoren. Därför bodde hon nu hos honom i vanliga fall.
Allt kändes som ett evigt aprilskämt; hennes nycker kallade på mig som lockrop från en annan värld, men de fyllde mig inte med värme, bara kallt vatten i skorna. Hon var som en vresig liten flicka fångad i en kropp av minnen. Men hennes gråtmilda ord bar ingen glädjebara trötthet och frost. Och fast jag försökte vakna, ville inte drömmen släppa taget.
