En gång ringde min bror, Håkan, och berättade att han och hans familj skulle åka på semester till Gotland. Eftersom han inte ville lämna mamma, Ingrid, ensam, frågade han om jag kunde ta hand om henne under tiden. Jag sa ja min bror och hans familj har faktiskt tagit mycket ansvar för mamma de sista åren. Men mamma har alltid haft ett krångligt humör, och hon är expert på att göra en höna av en fjäder.
I min lilla lägenhet i Malmö har jag bara en säng, så jag lät mamma sova där medan jag la ut madrass och sovsäck på golvet till mig själv. Till att börja med gick allt ganska smidigt. Men när läggdags närmade sig klagade mamma på att det stack henne i ryggen, att det var hårt och obekvämt. Fast sängen är nästan ny jag köpte den bara för några månader sedan påstod mamma att den gav henne ont. Så jag letade fram ett extra duntäcke och hoppades att det skulle lösa saken, men icke. Hon vände och vred sig, tjurade och gnällde hela kvällen.
Nästa morgon steg jag upp, bryggde en stark kopp kaffe och gjorde mig redo för att gå till jobbet på kontoret. Just när jag skulle gå frågade mamma:
Vart ska du? Vem ska göra min spruta?
Jag blev förvånad, ingen hade sagt ett ord om några sprutor. När jag ringde Håkan visade det sig att mamma kan ta sina sprutor själv, det har hon visst gjort länge. Så jag gick till jobbet, även om jag redan var nästan två timmar sen.
När jag kom hem på kvällen låg mamma på soffan och flämtade, svettig och blek. Jag kunde knappt hjälpa henne upp. Det visade sig att hon hade ätit saker hon fått stränga order om att undvika. Nu var hon så illamående att hon knappt kunde prata.
Du bryr dig inte om mig, det är därför jag mår så här. Vill du att jag ska dö? utbrast mamma.
Jag kan inte säga upp mig från jobbet för att passa dig hela dagarna, sa jag trött.
Hon KAN ta hand om sig själv, det vet både jag och brorsan. Men för några år sen sålde Håkan mammas gamla tvåa och köpte en trerummare åt sig själv och där fick mamma bo med dem. Nu känns det ibland som om alla hennes gamla manér blivit värre. Hon beter sig som ett litet barn, men hennes nycker är långt ifrån charmiga.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska stå ut med henne. Men ikväll, när jag ligger här på golvet och lyssnar till hennes oroliga suckar från sängen, inser jag att man kanske lär sig något ändå: ibland räcker det att försöka. Man kan inte ändra andra, men man kan bli bättre på att ha tålamod även när man tror att det är slut.
