Min mormor har uppfostrat mig. Jag är förstås tacksam, men hennes kärlek var inte helt osjälvisk.
Jag var bara fem år gammal när min kära pappa bestämde sig för att han inte ville ha en familj längre och lämnade oss för en älskarinna som var yngre än min mamma. Eftersom vi till en början bodde i hans lägenhet, krävde han direkt efter skilsmässan att jag och mamma skulle flytta ut från hans lägenhet.
Jag tvingades därför flytta hem till min mormor, min mammas mamma. Min pappa var verkligen en “duktig” man; han lyckades hitta många sätt att slippa betala underhåll för mig. Kort sagt stod jag och min mamma helt utan pengar och flyttade in i mormors tvårummare i Sundbyberg. Det var mycket kämpigt för oss då. Mormor hade låg pension, mamma jobbade så mycket hon kunde, och jag fick komma hem från skolan och dessutom hjälpa till med allt i hushållet.
När jag blev äldre började jag ibland skolka från skolan för att arbeta extra på olika byggarbetsplatser, så studierna hamnade helt åt sidan. Jag tyckte synd om mamma och mormor, som knappt lyckades hålla oss flytande på sina futtiga inkomster. Jag bestämde mig för att när jag gått ut årskurs nio skulle jag sluta skolan och börja jobba heltid. Men då dök min mormors syster, mormor Eva, upp. Hon erbjöd sig att ta hand om mig, hjälpa mig med studierna och försörja mig. Mormor Eva hade inga egna barn och ville mer än gärna att jag skulle bo hos henne. Mamma och mormor gick med på det.
Så flyttade jag in hos mormor Eva i Uppsala. Mamma och mormor brukade hälsa på ibland. Det var verkligen ett bättre liv hos henne. Mormor Eva hade en bra pension och jag kunde äntligen koncentrera mig på skolan utan att behöva jobba extra. Hon lärde mig att laga mat och sy, sådant jag aldrig fått lära mig förut. Jag gick ut gymnasiet med toppbetyg och sökte in på universitetet för att läsa juridik.
Mormor Eva sade ofta att så fort jag tagit examen, skulle hon skriva över sin bostadsrätt på mig i testamentet. Hon sa att hon verkligen älskade mig och att jag blivit som en dotter för henne, och därför ville hon hjälpa mig. Men livet tog en oväntad vändning. På tredje året på universitetet träffade jag Moa.
Herregud, hon var så vacker och klok. Kärleken var besvarad och jag bestämde mig för att jag ville gifta mig med henne. När mormor Eva fick höra detta, blev hon rasande. Hon hävdade att Moa bara var ute efter min framtida bostadsrätt och egentligen inte älskade mig.
Om inte jag gjorde slut, så skulle jag inte få något arv efter henne. Jag berättade förstås allt för Moa. Hon sa att vi nog borde gå skilda vägar om lägenheten var så viktig för mig, men samtidigt förklarade hon att hon gärna bodde var som helst till och med i en studentkorridor bara hon fick vara med mig. Till slut vågade jag välja kärleken. Mormor Eva bröt all kontakt. Jag stod utan lägenhet, men med min älskade vid min sida.
Nu firar vi vår tionde bröllopsdag. Vi har två barn och kärleken mellan oss har bara vuxit sig starkare med åren. Med varje nytt år blir jag än mer säker på att jag gjorde rätt val.
