Lina vägrade att svara när Niklas ringde om och om igen.
“Lina, svara nu. Hur länge ska du hålla på?” Marina tittade in i rummet. “Eller stäng av telefonen om du inte vill prata.” Hon smällde igen dörren efter sig.
Lina stängde av telefonen och slängde den till andra sidan soffan. Hon hade gjort det för länge sedan, men hon väntade på ett samtal från Anders. Han hade lovat att ringa, men nu var det andra dagen och inget hörts. Med Niklas ville hon inte prata längre, än mindre träffa honom. För hans skull hade hon klivit ur sitt skal, dit hon gömde sig efter föräldrarnas död. Och han hade svikit henne så brutalt…
***
Det var halka på gatorna den dagen. Föräldrarna var på väg hem från farmor. Plötsligt kom en jeep farande från en sidogata. Den berusade föraren tappade kontrollen på den hala vägen, jeepen sladdade och kraschade rakt in i deras bil. Mamma dog direkt, pappa avled på sjukhuset.
Ett år passerade. Tidigare hade Lina älskat nyår, längtat efter det. Nu tänkte hon på det med fasa. Det var förknippat med föräldrarnas död, en påminnelse om förlusten och smärtan som inte ville släppa.
Hon mindes inte hur hon klarat första året på universitetet, hur hon överlevt förlusten av både mamma och pappa. Moster Marina, pappas syster, flyttade in hos henne. Hon hade skilt sig från sin man för att hon inte kunde få barn – en misslyckad abort i tonåren.
“Kalla mig bara Marina. Jag känner mig som en gammal tant annars,” sa hon direkt till Lina.
Men Marina kunde inte ersätta mamma och pappa. De blev inte heller riktiga vänner. Marina var ständigt på jakt efter kärleken, dejtade olika män och försökte ordna sitt liv.
Lina tänkte inte fira nyår. Hon skulle bara gå och lägga sig. Men Niklas övertalade henne att gå på en kompis födelsedagsfest två dagar före nyår.
“Jag har en tjej, men jag går aldrig ut med henne. Vad ska jag göra där ensam? Alla kommer i par. Det är ju inte nyår, det är en födelsedag. Snälla, kom med. Du måste börja leva igen. Din mamma skulle inte vilja att du satt hemma,” övertalade han.
Det sista argumentet fick henne att ge med sig, och hon gick med. Hon satte på sig den klänning hon och mamma köpt till förra nyåret, men som hon aldrig hunnit bära.
“Du kommer att vara den vackraste,” hade mamma sagt.
Klänningen passade henne verkligen perfekt.
Marina såg henne kritisk upp och ner.
“Så länge vi bor tillsammans gifter jag mig aldrig. Vem vill ha mig när det står en ung skönhet bredvid?” Hon suckade. “Är den inte för djup i urringningen? Vänta lite.” Marina gick och hämtade en tunn scarf. Den matchade klänningen och gav en fin accent.
*Mamma skulle ha gillat det,* tänkte Lina.
“Det här är bättre,” sa Marina nöjd. “Du kan dra den över axlarna om det blir kallt.”
De åkte länge i taxi. När de kom fram hade festen redan börjat.
“Nu förstår jag varför du gömt din tjej så länge,” sa festens värd och visslade lågt när han såg Lina. “Även om du är min kompis, jag skulle kunna stjäla henne,” skämtade han och hotade Niklas på skoj.
Förutom Niklas kände Lina ingen på festen. Så länge han var nära var hon lugn. Men sedan började de dansa. En kille bjöd upp henne, och när musiken tystnade var Niklas borta.
Hon kände sig genast illa till mods bland alla främlingar. Hon gick runt och letade efter Niklas.
I hallen såg hon att ytterdörren stod öppen. När hon gick ut på trappuppgången såg hon Niklas ett par våningar ner. Han stod där och kysste en tjej passionerat, som om de inte sett varandra på evigheter. De märkte ingenting runt sig.
Lina kände sig illamående. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte stanna. Hon gick tillbaka, satte på sig stövlarna och rocken och gick ut igen.
Det var för plågsamt att se dem. Hon insåg att hon inte kunde gå förbi dem. Inget annat val än att gå uppåt och vänta. Så småningom skulle de sluta eller någon skulle ropa på dem.
Hon gick upp en våning till. Även här hördes viskningar och kyssar.
Lina bestämde sig för att gå högre upp. Mellan de övre våningarna fanns en öppen balkong. Hon stannade och tittade ner, lät den svala vinden smeka sitt varma ansikte. Parkerade bilar såg ut som snöhögar nere på gården.
*Skulle det göra ont att hoppa i snön?* flög en konstig tanke genom huvudet. *Sluta genast!* Antingen beordrade hon sig själv eller så var det någon annan som ingav henne tanken. Hon backade från räcket. Men sedan gick hon fram igen och böjde sig ut.
“Tänk inte ens på det! Backa nu!” hörde hon en sträng röst bakom sig.
I nästa sekund släpades hon bort från räcket av starka armar.
Scarfen fastnade på något, gled av hennes hals och fladdrade i luften. Lina sträckte sig efter den, men den lossnade och for iväg som en fågel neråt.
“Släpp mig!” fräste hon åt killen som fortfarande höll henne. “Scarfen! Marina kommer att döda mig!”
“Förlåt, jag trodde… jag trodde du skulle hoppa,” sa han skuldbelåtet.
“Varför det? Jag tittade bara. Jag tänkte inte hoppa.” Lina blev irriterad.
“Vi letar reda på den.” Han drog med henne ner. Niklas och tjejen var borta. Det gjorde ont att han inte ens letat efter henne.
Scarfen hängde i ett träd. Killen hoppade upp, men grenen knakade farligt. I sista stund fick han tag i den – men en stor bit revs av och satt kvar i trädet.
“Förlåt. Är den dyr?” Han räckte scarfen till henne.
“Nej, men Marina gav den till mig.” Hon stoppade den i fickan.
“Gick du från festen?”
“Varför bryr du dig?” morrade hon.
“Jag följer dig hem.”
“Jag klarar mig.”
“Det är mörkt här. Det här är en öde del av stan.”
Till slut följde hon med. Han vinkade ner en taxi och de satte sig.
“Var ska vi?” sa chauffören muntert.
Lina gav sin adress.
De satt tysta en lång stund. Till slut blev han otålig.
“Är det sant att du inte tänkte hoppa?”
“Och om jag hade tänkt det? Vem är du?”
“Anders.”
“Vad?” Hon trodde hon hört fel. “Ängel?”
“Man kan säga så.” Han log. “Anders. Mamma döpte mig efter en gammal folkgrupp från åttiotalet – *Anders & Elin*.”
Lina stirrade på honom.
“Jag heter Lina.”
“Oj! Mamma sa all”Och du är min Elin,” sa han mjukt och tog hennes hand, och för första gången på länge kände Lina att livet kanske ändå kunde bli vackert igen.
