Min kära lilla. En berättelse
Elin fick veta att hon vuxit upp i en fosterfamilj.
Hon hade fortfarande svårt att tro på det. Men det fanns ingen kvar att prata med om allt detta. Hennes fosterföräldrar hade gått bort, nästan samtidigt. Först blev pappa sjuk. Han låg länge i sängen och återhämtade sig aldrig. Kort därpå gick mamma bort.
Elin satt vid mammas säng, höll hennes svaga, livlösa hand i sin. Mamma var mycket dålig. Och plötsligt märkte Elin att mammas ögon sakta öppnades:
Elin, lilla vän, vi lyckades aldrig berätta allt för dig. Orden kom aldrig ur oss vi hittade dig faktiskt. Ja, vi hittade dig. I skogen, du grät, hade gått vilse. Vi väntade på att någon skulle börja leta efter dig. Anmälde till polisen. Men ingen kom för att söka. Kanske hände något hemskt, jag vet inte. Och sedan fick vi adoptera dig.
I byrån hemma, där mina papper finns, ligger en bunt med dokument Brev, du kan läsa om du vill. Förlåt oss, lilla vän. Mamma blev tyst och slöt ögonen.
Men åh mamma, viskade Elin och tryckte mammans hand mot sin kind, älskade mamma, jag älskar dig och önskar så att du skulle bli frisk igen.
Men inget mirakel skedde. Några dagar senare var mamma borta.
Elin önskade nästan att mamma inte berättat något.
Hon hade inte berättat för sin man eller barn om mammans sista ord. Och själv verkade hon glömma det, lät bekännelsen blekna bort någonstans i minnet.
Barnen älskade mormor och morfar. Och Elin ville verkligen inte oroa dem i onödan med någon gammal sanning som inte hjälpte någon.
Men en dag, ledd av någon obestämd känsla, öppnade hon ändå den där mappen som mamma nämnt.
Tidningsurklipp, förfrågningar, svar. Elin började läsa och kunde inte sluta. Kära och älskade föräldrar!
De hade hittat henne, Elin, då knappt ett och ett halvt år gammal, i skogen. De var i fyrtioårsåldern, barnlösa. Och så plötsligt en liten flicka sträckte armarna mot dem, grät.
Bypolisens svar var bara att ingen anmält en saknad flicka.
De adopterade Elin. Men mamma fortsatte leta efter hennes biologiska föräldrar.
Kanske inte längre för att hitta någon snarare för att vara säker på att ingen skulle kräva deras älskade dotter tillbaka.
Elin stängde snabbt mappen och tryckte undan den längre in i hyllan. Vem behövde denna sanning?
En vecka senare blev Elin kallad till personalavdelningen:
Ja, Elin Andersson, de från din tidigare arbetsplats har efterfrågat dig.
Bredvid personalchefen satt en kvinna i Elins egen ålder:
Hej, mitt namn är Astrid. Jag måste verkligen prata med dig, hon kastade en blick mot personalchefen, det gäller breven från Karin Sundström. Du var väl hennes dotter?
Men ni sa ju att det gällde jobbet, protesterade personalchefen, privata angelägenheter sköter vi utanför arbetstid!
Astrid, vi kan gå ut så kan vi prata, föreslog Elin. De gick ut under uppmärksamma blickar.
Ursäkta, historien är märklig men jag lovade hjälpa till, började Astrid nervöst:
För tre år sen mötte jag min första lärarinna. I Långvik, lågstadiet hade jag henne. Hon flyttade sen. Blev ensam och rätt gammal. Hon bjöd hem mig på kaffe. Hon bad mig om hjälp med att hitta sin dotter som försvann som barn. Och så sa hon att hon hade brevväxlat med din mamma.
Ursäkta, Astrid, mamma är död och jag håller inte på med det där, svarade Elin torrt och vände sig bort.
Förlåt, Elin, jag förstår. Men lärarinnan, Maj-Britt Sundgren, är svårt sjuk nu. Cancer. Säger att hon har lite tid kvar och vill så gärna hitta sin dotter innan hon dör. Hon gav mig till och med en hårslinga ville göra DNA-test. Kan du tänka dig?
Elin tänkte först avbryta samtalet, men något hindrade henne:
Du sa att hon är svårt sjuk?
Astrid nickade.
Elin tog emot kuvertet med hårtestet och lovade att höras.
En vecka senare åkte de tillsammans till sjukhuset där Maj-Britt låg.
De klev in på rummet, och Maj-Britt kisade mot dem som om hon försökte känna igen ansiktena:
Oj, Astrid, är det du? Tack snälla, hon log lite blygt och såg frågande ut mot Elin.
Maj-Britt, jag har hittat henne. Det här är Elin. Hon ville själv komma hit, Astrid gav Maj-Britt kuvertet.
Vad är det? Jag ser ändå knappt ens med glasögon, Maj-Britts blick var ömsint, hjälplös.
Det är testresultatet, Astrid tog ut pappret, här står att ni är släkt. Elin är din dotter.
Maj-Britts ansikte förvandlades, blev ljust och lyckligt. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna av glädje:
Älskade barn. Tack. Tänk, jag har hittat dig. Levande, vacker, lik mig som ung. Mitt lilla hjärta! Hela livet har jag vaknat på nätterna, känt att du ropat, gråtit någonstans där ute.
Jag får ingen förlåtelse.
Du lever, du lever. Nu kan jag vara lugn.
En stund senare steg Astrid och Elin ut från rummet. Maj-Britt hade somnat, utmattad.
Tack, Elin, tack verkligen. Du ser ju själv, hon är så illa däran. Du har gjort henne lycklig.
Några dagar senare dog Maj-Britt Sundgren.
Elin rev sönder alla papper i mammans gamla mapp. Hon ville inte att någon skulle känna till den sanningen.
Det finns egentligen inget att veta. Någon annan mamma har Elin aldrig haft.
Och Maj-Britt? Det är bara en vacker lögn. Var det rätt av henne? Elin tror det var det bästa.
Fast till sist svarar vi alla själva inför Gud för det vi gjort.
