KÄRA HUSTRU
Hur klarar du egentligen av att leva så många år med samma fru? Vad är hemligheten? min bror Erik ställde alltid samma frågor varje gång han hälsade på.
Kärlek och massor av tålamod. Det är hela hemligheten, svarade jag alltid lika lugnt.
Det receptet är inget för mig. Jag älskar alla kvinnor. Varje kvinna för mig är ett mysterium. Att leva med en bok som redan blivit utläst, nej tack, skrattade Erik.
Min yngre bror Mattias gifte sig när han var arton. Hans brud, Ylva, var tio år äldre. En fin, tystlåten kvinna, som blev förälskad i Mattias med hela sitt hjärta. Men Mattias såg det mest som en förströelse.
Ylva slog rot i makens barndomshem i Malmö, där ytterligare sju släktingar bodde, och de fick sonen Nils. Hon trodde verkligen att lyckan nu var hennes. De nygifta fick dela på ett litet rum.
Ylva hade en underbar samling porslinsfigurer, som hon älskade och vaktade ömt. Samlingen bestod av tio sällsynta figurer, noggrant uppställda på den gamla byrån. Hela vår stora familj visste hur mycket dessa ömtåliga figurer betydde för Ylva. Hon brukade ofta gå fram till byrån, titta på dem länge, beundra och stryka försiktigt över deras målade ytor.
Själv stod jag då fortfarande och vägde inför framtiden; sökte den rätta, hon som jag ville dela hela livet med. Till slut träffade jag henne också. Nu har jag varit gift över femtio år.
Mattias och Ylva var gifta i tio år. Någon lycka fann Ylva aldrig i äktenskapet, trots att hon verkligen försökte vara en god hustru och älskade både sin man och sin son. Hon var lojal, tålmodig, foglig. Men något saknades Mattias ändå.
En gång kom Mattias hem på fyllan. Irriterad på Ylvas utseende eller kanske på hennes sätt, började han bråka, drog ogenomtänkta, elaka skämt och tog hårt i hennes armar. Ylva, som kände vart det lutade, tog tyst med sig Nils och gick ut i trädgården.
Plötsligt hördes ett våldsamt brak. Ylva förstod direkt det var porslinsfigurerna. Hon rusade in och blev stående som förstenad. Hela hennes älskade samling låg krossad på golvet. Bara en figur hade på något mirakulöst vis klarat sig. Hon lyfte försiktigt upp den, kysste den och sa inget till Mattias. Men hennes tårar talade sitt tydliga språk.
Där och då sprack något mellan dem. Från och med den dagen märktes knappt Ylvas närvaro. Hon fortsatte sköta hemmet, var fortfarande en duktig värdinna och lojal hustru, men det var tomt, själlöst.
Mattias söp allt oftare, och snart dök det upp tvivelaktiga vänner och vulgära kvinnor i hans närhet. Ylva misstänkte allt, men sade inget, drog sig undan och blev alltmer sluten. Mattias visade sig knappt hemma längre, och familjen föll i bitar. Ylva insåg att det inte gick att springa ikapp vinden på en åker, som man säger här. Till slut skilde de sig, utan skrik och anklagelser. Ylva och Nils flyttade tillbaka till hennes hemstad, Örebro. Den överlevande figuren stod kvar ensam på byrån. Ylva lämnade den som ett minne av sig själv.
Mattias sörjde inte. Hans liv blev ett enda virrvarr av fester och nya kvinnor. Han skilde sig tre gånger, drack sig ofta medvetslös. Men ändå Mattias var en omtyckt och lika begåvad ekonom, knuten till universitetet i Lund. Han reste land och rike runt på uppdrag, och gav till och med ut en lärobok om ekonomi. En lysande karriär låg framför honom, men allt gick om intet på grund av spriten och utsvävandet.
Ett tag trodde vi i familjen att Mattias sansat sig. Han träffade en oemotståndlig kvinna från Uppsala och vi blev inbjudna på ett enkelt bröllop. Hon hade en sjuttonårig son som direkt krockade totalt med Mattias. De fann aldrig varandra, och efter fem år slutade det med att de var nära att bokstavligen gå i strupen på varandra.
Sen följde en kavalkad av kvinnor: Lina, Tyra, Maja… Mattias älskade dem alla och trodde varje gång att just den här var för livet.
Men livet ville annat. Vid femtiotre blev Mattias obotligt sjuk. Då fanns inga kvinnor kvar vid hans sida. Bara jag och mina systrar skötte om honom.
Simon, ta fram resväskan under sängen, bad han. Rösten och kroppen var svag.
Jag drog fram den dammiga väskan och blev paff. Den var full med porslinsfigurer, varsamt inlindade i linneservetter.
Jag samlade till Ylva. Jag kunde aldrig glömma hennes blick då jag slog sönder hennes samling. Hon stod ut med mycket, min kära hustru. Du minns hur jag reste genom landet på jobb? Köpte figurer överallt jag kom åt. I väskan finns ett dubbelbotten där ligger mina besparingar. Ge allt till Ylva. Be henne förlåta mig. Det dröjer väl innan vi ses igen. Simon, lova mig att du lämnar allt till Ylva, viskade han, vänd mot väggen.
Jag lovar, Mattias, sa jag med tjock hals. Jag förstod att han var i färd att säga farväl, för evigt.
Kuvertet med Ylvas adress finns under kudden, fortsatte han, men vände sig inte om. Han orkade inte.
Ylva bodde kvar i Örebro. Nils mådde dåligt av en ovanlig sjukdom, och läkarna föreslog att de skulle söka hjälp utomlands. Jag fick veta det genom Ylvas brev som låg under Mattias kudde. Det visade sig att Ylva aldrig brutit all kontakt, även om hon aldrig fick ett enda svar. Bara hon skrev, Mattias var tyst.
Efter begravningen var det saker som skulle göras. Jag satte mig på tåget till Örebro för att göra det Mattias bett om.
Jag mötte Ylva på perrongen på den lilla tågstationen. Hon blev otroligt glad att se mig och utbrast:
Men Simon, du är så lik Mattias! Samma ansikte.
Jag räckte henne väskan, bad om förlåtelse som Mattias bett:
Ylva, förlåt din skamfilade exman. Här är hans sista gåva. Ta hem den, öppna den i lugn och ro. Du var för Mattias en riktig hustru. Kom ihåg det.
Det blev vårt sista möte.
Jag fick ett enda brev från Ylva.
Simon, tack till dig och till Mattias. Jag tackar Gud för att Mattias blev en del av mitt liv. Samlingen sålde vi vidare till en riktig entusiast. Jag kunde aldrig se på de där figurerna utan smärta, för alla bär på ett minne av min älskade Mattias. Det är sorgligt att han gick bort så tidigt, men vi kunde tack vare pengarna flytta till Kanada där min syster bor. Hemlängtan fanns inte riktigt kvar längre. Jag hoppades i det längsta att Mattias skulle kalla på mig, men han gjorde aldrig det… Men bara det att han såg mig som sin riktiga hustru, gav min själ lite värme. Förresten, Nils mår bättre här. Farväl.
Ingen avsändaradressJag läste brevet länge, vände och vred på orden. Tyst satte jag mig vid köksbordet när jag kom hem, och såg ut genom fönstret. Solen smög sig in mellan gardinerna, samma slags ljus som en gång landade på Ylvas porslinsfigurer. Jag förstod plötsligt livet rymmer både spruckna och hela ting. Och kanske är förlåtelse, till sist, vackrare än alla sommarens blomstrande mysterier.
Jag tog upp telefonen och ringde min fru. När hon svarade lade sig en värme inombords, mjuk och stilla, likt kvällssolen över ett lugnt kök.
Jag ville bara säga att jag älskar dig, sa jag.
Hon skrattade förvånat, som om det var första gången.
I den stunden tänkte jag på Ylva, på Mattias, och på kärlekens tålamod. Äktenskapet är kanske aldrig en utläst bok utan ett långt brev, skrivet med hjärtat, dag efter dag.
Och ibland kan ett enkelt ord, i rätt ögonblick, hela det som gick sönder för länge sen.









