Min kära är fortfarande gift med sin fru och har en dotter.
Jag älskar verkligen min sambo. Vi har varit tillsammans i över sju år och har en pojke på sex. Min sambo är väldigt närvarande han tar ofta med sig vår son till garaget eller ut på små äventyr i naturen. Dessutom pysslar han verkligen om mig då och då; ibland kommer han hem med tulpaner mitt i veckan eller bokar ett bord på en av de där för smådyra restaurangerna i stan. Man kan säga att vi lever ett typiskt svenskt familjeliv ni vet, bullar på helgerna, Netflix på fredagar och Liseberg minst vartannat år.
Nyligen lånade vi ihop några tusenlappar från föräldrarna och köpte vår första lägenhet i Solna. Jag älskar att boa hemma; det ska vara nystädat, och det doftar gärna kanelbullar två gånger i veckan. Jag jobbar svart med lite olika behandlingar på en skönhetssalong och gör hembesök det går faktiskt rätt bra, vi klarar oss. Just nu drömmer jag om att piffa upp lägenheten ni vet, lägga in ett nytt köksgolv eller måla om sovrummet, lite typiskt svenskt småfix.
Min sambo tjänar okej men vi lever inte på stort. Om vi vill ha något dyrare, typ en resa till Gotland eller en ny soffa från IKEA, så sparar vi såklart vi är ju ändå svenskar. Vi pratade om ett rött torp någonstans på landet, men än så länge stannar vi i lägenheten.
Jag har det ganska bra, och förhållandet fungerar fint. Vi träffades rätt sent i livet, men som jag brukar säga: det var värt att vänta på en sådan karl. Min sambo har bra kontakt med sin dotter, hjälper till ekonomiskt och hälsar på hennes morföräldrar ibland, eftersom dottern bor där. Vad som egentligen händer med hans exfru ja, där har jag valt att inte lägga näsan i blöt.
Han flyttade aldrig tillbaka till sin gamla familj han bodde själv när vi träffades. Men en liten detalj börjar skava mer och mer: han har nämligen inte skilt sig från henne. När någon på jobbet frågar när vi ska gifta oss, så flinar jag och säger att vi tar det när vi känner för det. Allt känns ändå bra, och ett papper förändrar ju inget, eller?
Min mamma däremot ja, ni kan tänka er tycker att jag ska ställa ultimatum. Om han vill vara med dig, då ska han fria! säger hon med den där bestämda rösten som bara svenska mammor kan ha. Hon tycker hela arrangemanget är märkligt: att hans fru på pappret har alla rättigheter, medan jag står för vardagen. Lägenheten vi flyttade in i är tekniskt sett hans, men det känns ändå som om exfrun har ett finger i spelet. Vad sjutton kallar man ens en sådan här relationshärva i Sverige?
