För länge sedan levde en svensk affärsman vid namn Gunnar Almgren, som hade allt man kunde önska sig företag, privata flygplan och en stor villa utanför Stockholm. Men det dyrbaraste han hade var ändå hans egen dotter, som han vårdade som sin ögonsten. Eftersom Gunnar ofta reste till andra länder i tjänsten, lämnade han allt ansvar för hemmet och dottern till en ung hushållerska vid namn Ylva.
Till en början gick allt som det skulle. Men så småningom lade Gunnar märke till att hans dotter blev särskilt lycklig när Ylva fanns i närheten. När han själv kom hem brukade dottern ibland gråta, eller till och med dra sig undan honom.
Det hände också att en granne med glimten i ögat sa till Gunnar:
Kanske känner din dotter hushållerskan bättre än dig själv.
De orden satte sig i Gunnars sinne och gav honom ingen ro. Han började oroa sig:
Varför är dottern så fäst vid Ylva? Vad gör hon när jag inte är hemma?
Oron växte och till slut lät han installera dolda kameror runt om i huset. Han intalade sig själv att han måste ta reda på sanningen.
En dag, mitt under ett viktigt affärsmöte, plockade Gunnar fram sin mobil för att se direktsändningen från kamerorna hemma. Det han såg fick honom att stelna. Utan att tveka kastade han sig i bilen och körde hem i ilfart och det han gjorde sedan kom att diskuteras av alla i bekantskapskretsen.
När Gunnar klev in i huset möttes han av samma syn han sett på skärmen: hans dotter kom springande mot Ylva, och Ylva tog emot henne med ett varmt leende och tårar i ögonen. Tårar fyllde även Gunnars egna ögon.
Det gick plötsligt upp för honom.
Ylva hade inte gjort något fel tvärtom, hon hade gjort det han själv inte haft tid till: hon fanns där, gav kärlek, undervisade och skapade trygghet för hans barn.
Från den dagen förändrades Gunnar. Han bestämde sig för att arbeta mindre och spendera mer tid hemma. Ylva betraktade han inte längre bara som en hushållerska, utan som en människa som gett hans dotter kärlek och en känsla av trygghet.
Misstänksamheten byttes ut mot tacksamhet.
