Micke var redan på väg ut genom dörren, när telefonsignalen plötsligt ljöd inne i vardagsrummet. Han suckade tungt kompisarna stod ju redan och väntade nere vid porten. Nyss hade han släppt ner fotbollen och nu väntade den avgörande matchen på grusplanen bakom huset. Han stod kvar i hallen och hoppades att signalen skulle sluta, men ringsignalen ville inte ge sig.
Vem kan det vara nu? muttrade han irriterat och sprang in i vardagsrummet med skorna på.
Han lyfte luren, redo att få höra någon beställning från mamma eller kanske farmors eviga frågor: “Har du ätit ordentligt efter skolan? Tvättat händerna?” och andra saker vuxna alltid oroade sig för.
Hallå, svarade han surt.
Hej! Micke? löd en okänd mansröst.
Föräldrarna är inte hemma, svarade han snabbt och var redan på väg att lägga på, säker på att det var till mamma eller pappa. Men rösten hejdade honom.
Micke. Lyssna på mig, snälla. Lägg inte på. Det är jätteviktigt, rösten tystnade en sekund innan han fortsatte. Du kommer inte att tro mig, men lyssna nu. Ta en penna och ett papper. Skriv noga ner det jag säger! Jag har inte lång tid att förklara. Jag det är du, fast i framtiden. Jag vet att det låter tokigt, men gör som jag säger. Det är viktigt. Har du tagit fram en penna och papper?
Micke var en artig kille, och det enda som hindrade honom från att lägga på var hans uppfostran. Och farmor hade alltid sagt att det var bäst att lyssna klart på tokiga människor och sen bara göra som man själv tänkte. Att den där gubben måste vara spritt språngande galen, tvivlade Micke inte en sekund på. Eller så ville han bara skämta. Han och kompisarna brukade ibland också ringa upp random nummer och dra skämt: Har ni vatten hemma? Fyll badkaret vi kommer med en älg. Sånt där. Det var kul! Därför beslöt han sig för att spela med och se hur skämtet slutade. Om det nu var ett skämt.
Jag har, svarade han allvarligt. Har jag egen mobil i framtiden?
Mobil rösten hakade upp sig. Micke! Jag skojar inte. Om du gör som jag säger så får du både mobil och ännu bättre grejer.
Okej, jag skriver, sa Micke, som stod med luren under hakan, tittandes ut genom fönstret och petade sig lite i näsan. Han såg i tanken hur grabbarna säkert redan gett upp och gått.
Bäst att få slut på samtalet snabbt. Speciellt då framtidsrösten sa att tiden var knapp.
Rösten började dra årtal och datum. Att genast hålla sig undan någon som hette Frida i parallellklassen och absolut inte gå i närheten av en viss Sverigelotten. Varför man skulle köpa dollar för sin veckopeng, sälja dem ett år senare, och köpa igen, förstod Micke inte alls. Ord som börskrasch, Jack Vegas, bitcoins, bostadsmarknad och mycket annat han aldrig hört studsade ut ur luren
Har du skrivit upp allt? frågade rösten till sist.
Allt, svarade Micke.
Jag litar på dig. Spara pappret som en skattkarta. Visa det inte för någon och tappa för allt i världen inte bort det, sa rösten hoppfullt, innan det klickade till och bara blev tut-tut-tut kvar.
Micke la på luren och sprang ut på gården. På kvällen, när föräldrarna kom hem från jobbet, mindes han samtalet och berättade för mamma och pappa om mannen som påstod sig vara Micke fast från framtiden.
Prata aldrig med främlingar i telefon, sa pappa bestämt. Och absolut inte såna som vill att man ska köpa dollar. Säg bara att du ringer polisen, och släng på luren.
Precis, höll mamma med. Vem bryr sig om dollar? Vad ska man göra med dem ens?
***
Tiden gick och Micke tänkte inte mer på samtalet. Skolvardagen fyllde livet med annat, och varken börskrascher eller bitcoins stannade kvar i tankarna. Åren rullade vidare och barndomen var härligt sorgfri. I åttan började en ny tjej på skolan, och Micke blev kär direkt. Hon gick i parallellklass, men han tog ändå mod till sig att skriva lappar och följa henne hem ibland, och så småningom blev de ihop.
Efter lumpen gifte Micke sig med Frida. Nittiotalet brakade loss, och den första lyckokänslan från de importlyxade dagarna var redan ersatt av baksmälla och besvikelse. Precis när man trodde att man klarat sig ur en kris och skulle köpa nya stövlar åt frugan som reklamen lovade, fanns det knappt till vita tygskor. Ettorummaren åt upp både livslust och lönekuvert i månaden
***
Micke satte sig på en bänk i Humlegården, plockade fram en folköl ur plastpåsen och tog en försiktig klunk. Han drog upp ett paket Blend och tände en cigarett. Blicken for planlöst över förbipasserande han fastnade inte på något särskilt. Han märkte knappt att en äldre man med glasögon och stor portfölj slog sig ner bredvid honom.
Stör det om jag sitter här? frågade mannen artigt.
Micke lyfte blicken, nickade kort och tog ännu en klunk öl.
Grått idag, sa mannen rakt ut i luften.
Som livet själv, muttrade Micke.
Tänker du inte att det är underligt? mannen vände sig mot honom. Som att det är först när man är äldre dagarna blir grå. Barndomen där skiner alltid solen, eller hur? Våren med smältvatten och pappersbåtar, sommaren luktar gräs och sjö, hösten har färger och vintern knarrar under fötterna. Inte ett grått minne.
I barndomen har man inga bekymmer det är det som färgar dagarna grå, svarade Micke. Hade jag anat att det skulle bli så här?
Micke bara märkte knappt när han plötsligt satt och berättade för den gamle mannen i glasögon om sina krossade drömmar. Han berättade om hur livet ständigt gick snett. Lotteribolagen på varje hörn, nya misslyckade affärer, alla vackra löften som blev skulder istället. Hur hans fru till slut lämnade honom utan ett öre och drog till Skagen med älskaren. Hur han nu hankade sig fram på usla timjobb mellan A-kassa och nytt hyreskontrakt.
Men nu har jag fått ett tips, sa Micke och försökte le. Jag gick nyss en kurs i rikemansmentalitet. En kille tipsar om att investera i krypto. Femhundra procent på en vecka, säger han! Det här är min chans nu gör jag rätt.
Får jag fråga, sa mannen, puttade upp glasögonen. Vad har du för utbildning? Vad jobbar du med?
Jobba är för sossar, skrattade Micke bittert. Man måste göra pengar. Tänk om man visste allt i förväg! Då hade livet sett annorlunda ut.
Några minuter satt de tysta. Micke fantiserade om rikedom på Kryptobörsen, medan mannen såg ut att försjunka i egna tankar.
Så du menar, fortsatte mannen, att om du visste allt i förväg, skulle livet bli bra?
Självklart, sa Micke.
Du är intressant, svarade mannen. Får jag testa min uppfinning på dig? Han öppnade portföljen och tog fram en gammal grå telefon med fingerskiva. Det finns en teori om att tiden inte är linjär, inte heller cirkulär. Den pågår samtidigt.
Jag fattar inte, erkände Micke.
Ja, hur ska jag förklara Det finns varken dåtid eller framtid. Allt händer just nu. I detta ögonblick existerar du på alla punkter i ditt liv. Då, nu, sen allt samtidigt.
Nej, ja fattar inte, sa Micke igen.
Spelar ingen roll, sa mannen och vände telefonen mot honom. Den här kan ringa fyrtio år bakåt i tiden. Faller det väl ut, får du prata ett par minuter med ditt yngre jag. Jag har bara testat ringa och fråga vilket år det var, och jag minns inte det från min uppväxt. Frågan är om tiden ändras när vi gör så här om framtiden påverkas…
Micke trodde såklart mannen var galen, men å andra sidan varför inte prova? På nätet hittar man ju folk som påstår de vet helt galna hemligheter och ändå lever gott. Kanske är det så man bryter sig loss?
Okej, vi testar! sa Micke.
Kommer du ihåg hemtelefonnumret? Du måste vara hemma, fyrtio år bakåt i tiden, för att svara.
Micke rabblade numret. Fyrtio år bakåt skulle han just ha kommit hem från skolan. Han tog emot den gamla luren och slog numret med darrande fingrar.
Du har bara ett par minuter, varnade mannen. Batteriets kraft äts upp fort. Jag tar inte ansvar för vad som händer sen.
Jag hinner, sa Micke självsäkert och hörde signalerna gå fram. Nu ska vi se, farsgubbe. Funkar det här, då ordnar vi livet!
När Micke började tro att ingen i världen, allra minst han själv i barndomen, skulle svara, lyftes luren till slut.
Hallå, hördes en unge muttra surt i andra änden.
Hej! Micke? Micke blev nervös, svetten dök upp i handflatan.
Föräldrarna är inte hemma, svarade unge Micke snabbt, och Micke skyndade sig fortsätta innan samtalet bröts.
Micke! Lyssna nu, lägg inte på. Det är viktigt, Micke tvekade först, men fortsatte snabbt. Du tror det är ett skämt, men gör som jag säger. Ta papper och penna och skriv allt. Jag har bara några minuter. Det är du själv, fast i framtiden. Svårt att tro men snälla, gör som jag säger. Penna och papper?
Har det, svarade lille Micke. Har jag egen mobil i framtiden?
Mobil… Micke, jag skojar inte. Om du lyssnar och skriver ner allt, kommer du ha både iPhone och ännu fetare grejer.
Okej. Jag skriver, svarade lille Micke.
Micke berättade allt han kunde på kort tid. Om lumpen, om att snabbt börja jobba, men att bränna pengarna på krogen med Frida och vänner. Att han borde dumpa Frida på direkten och istället satsa på annat. Att han skulle köpa dollar för alla pengar, sälja dem på rätt datum. Att undvika slotmaskinerna, men kanske köpa in sig i marknaden tillsammans med kompisar och säkra sig ett bra tag. Och framförallt hålla sig långt borta från Sverigelotten. Investera i en billig lägenhet när priserna är i botten. Sen i augusti 98, sälja allt för dollar. Och år 2009 skaffa bitcoin. Allt han hann trycka in på två minuter om ekonomi och framtida beslut.
Har du skrivit ner allt? frågade Micke till slut.
Allt, svarade ungen.
Lova mig, spara pappret som din skatt. Visa det inte för någon, tappa det aldrig, Micke skulle sagt något mer men samtalet bröts.
***
Micke, förstås, skrev inte ner ett ord. Han väntade bara tyst tills gubben slutat prata och sedan la han på och sprang ut på gården. Och om det nu var ett skämt så var det ett av de tråkigare.
Jag får berätta för föräldrarna imorgon, tänkte Micke och sprang ut på den solbelysta fotbollsplanen.Bollen studsade över gruset, Micke var först på den och höll hela vägen till mål. Kompisarnas rop ekade som förr i tiden. Ingen anade något om framtida aktiekurser, älgskämt eller dollarrobotar. Allt som betydde något var solens värme på kinden, en öm tå, och känslan av att det bara var nuet som existerade.
Långt senare, när Micke pustade ut i kvällningen och svetten torkade i nacken, tänkte han för en stund på telefonrösten. Vad hjälpte det att veta allting i förväg? Varken dollar, datorer eller Frida. Bara skratten, dammet och stundens lyckokänsla var på riktigt.
Hans framtid blev så småningom varken rik eller fattig, bara helt och hållet hans. Och när han själv, många år senare, såg sin grabb kasta bollen till kompisarna och skrika mot himlen i kvällssolen, visste han plötsligt allt han behövde veta: vissa skatter kan aldrig ritas ut på en lapp eller sparas i en portfölj de måste levas, just där och då.
