Onsdag morgon. Jag vaknade tidigt, med ett plötsligt minne: min fru Elins födelsedag är imorgon. Tankarna snurrade omkring länge vad skulle jag ge henne? Det känns som att Elin är både den bästa frun och den allra bästa mamman till våra barn. Vårt hem är alltid i ordning, maten är välsmakande och barnen är väl omhändertagna. Elin ser mig också, försöker förstå mina önskemål, små och stora. Vi har fyra barn, mellan 6 och 17 år. Det måste sägas: hon är en fantastisk mamma.
Förhållandet till barnen präglas av tillit och värme. Hon älskar att planera familjesemestrar till skärgården eller fjällen, pysslar och bakar till förskolan, deltar i flera föräldraföreningar, hjälper till med läxorna, bjuder hem barnens kompisar och pratar öppet med alla. Samtidigt lyckas hon hålla huset skinande rent, långt mer än jag själv. Hon lagar mat till hela familjen alltid gott och i mängder.
Elin verkar genuint glad och tillfreds med livet, och säger det ibland själv. Hon klagar aldrig, det ligger inte för henne. När barnen var små frågade jag en gång vad hon önskade sig på sin födelsedag. Jag vet inte riktigt, svarade hon. Eller jo det vet jag nog: en ledig dag! En dag bara för mig själv. Jag vill sova, slappna av, ligga i badet En dag av tystnad. Men ingen tog den önskan på allvar vi skrattade bara och gick vidare.
Det var ju nästan omöjligt: barnen var små, hur skulle någon kunna vara ensam en hel dag med fyra barn? Elin sa nog det mest på skoj. I stället fick hon ett set av kastruller i present. Samtalet glömdes bort.
Nu är våra barn äldre och Elin börjar tala om framtiden: att se barnen stå på egna ben, se vart deras liv tar dem, att få finnas där som stöd men också få tid för sig själv. Än så länge fortsätter hon att ta hand om alla oss. Till den här födelsedagen tänkte jag lite extra på hennes glädje. Jag gav henne ett par fina guldörhängen, och hon blev genuint glad satte dem på direkt.
Middagsbordet dukades vackert och de närmaste samlades familj och vänner, och vi firade ordentligt. Klockan var ett på natten när jag vaknade till. Elin hade inte gått och lagt sig än. Först hade hon fått alla barn att somna, sedan gick hon till köket för att diska. Tröttheten syntes i hennes ögon.
Nästa morgon vaknade Elin och märkte att huset var tyst ingen var hemma. Det kändes märkligt för henne, ovant med denna lugn. I köket låg en lapp: Vi har åkt till mormor i Värmland. Ville inte väcka dig. Vi kommer hem imorgon glöm inte att vila! Strax därpå ringde det på dörren ett blombud kom med en stor bukett blommor till Elin.
Jag tänker tillbaka på dagen och inser att det kanske är sådana små handlingar som räknas mest. Elins önskan var enkel en stund för sig själv. Jag hoppas att hon fick den lugn hon så väl förtjänar.
