Ta inte med min mamma hem, bad Anna.
Om började Patrik osäkert. Om vi tar med henne hit?
Vart, Pär? Anna svepte handen om deras 60 kvm lägenhet. Till barnens rum? Till Erik och Märta?
Den laggande sjuka med sina andningssvårigheter och trycksår? Är du beredd på att barnen får se det? Att de ska andas den luften?
Familjen på fyra var på väg att gå till sängs.
Anna torkade bort ett klibbigt fruktsötspill på bordet, samtidigt som hon med ena foten knuffade åt sidan en leksaksbrandbil som femårige Erik hade släppt åt vinden.
I badrummet forsade vattnet Patrik höll i tvååriga Märta när han badade henne.
Bakom vattenstörningen hördes hans djupa, nästan hotfulla skratt och Märtas tjut.
Toni log, kände hur spänningen lämnade henne. En bra kväll. En vanlig kväll.
Det var de där stunderna hon värderade mest: att lånet gick i tid, att semestern räknades upp, att kylskåpet var fullt, att man och barnen var friska.
Telefonen på fönsterbrädet vibrerade, rullade några centimeter över köksbänken ett okänt nummer ringde.
Anna rynkade pannan.
Ett reklam samtal om lån eller bankens säkerhetssupport just då?
Hon ville avvisa, men fingret gled automatiskt till den gröna knappen.
Hallå?
Hej Toni? rösten i luren darrade. Det är tant Zina. Grannflickan till Lena från Rättvik.
Toni såg hur hennes inre kröp ihop. Rättvik var svärförälderns by, ett ställe de och Patrik hade strukit ur sina liv för två år sedan.
Hej tant Zina, svarade Anna torrt, sänkte rösten så att Patrik inte hörde. Hur fick du mitt nummer?
Jag hittade det i Lenas anteckningsbok Hon skrev Åh, herregud kvinnan på andra sidan brast i gråt. Toni, det är katastrof Lena har kört in i en olycka.
Anna stannade med trasan i handen.
Vad menar du med kört in i en olycka?
På motorvägen. Hon skulle i stan, men någon gång på natten vände fel håll. Krockade på motsatt körfält. Framrutan sprack
Tack och lov klarade personerna sig, krockkuddarna gick igång, men Lena
Bilen brann upp, Toni. Dokumenten också. Allt. De lyckades rädda henne, men där var det svårt.
Hon ligger nu på en klinik i Norrköping, på intensivvårdsavdelning.
Vattnet i badrummet tystnade. Dörren slog upp och Patrik kom ut med inlindad i en handduk Märta på armarna.
Han log, berättade något för dottern, men när han såg Annas ansikte stannade han upp.
Toni? Vad är det?
Anna pressade telefonen mot bröstet, andades in.
Jag fattar, tant Zina. Vi kommer att ta ett beslut. Tack för att du ringde.
Hon la på och såg på sin man.
Pär, sätt Erik på golvet. Vi måste prata.
***
De satt vid köksbordet. Barnen, till skillnad från vanliga kvällar, la sig snabbt både Erik och Märta såg på sina föräldrar med uttryck som sade att något var fel.
Patrik satt med armarna i kors.
Hon lever, alltså mumlade han och tittade mot det mörka fönstret.
Läkaren sa att hennes tillstånd är allvarligt men stabilt, Anna vred på telefonen. Höften fullt av krossat ben, revben, nacke. Operationer planeras, men
Men vad?
Läkaren var tydlig: hon är sängliggande. Minst ett halvt år, om allt läker som det ska. Med tanke på hennes ålder och hur hon tar hand om sig kanske längre.
Patrik ryckte på näsan.
Branden i bilen?
Fullständigt. Dokumenten också. Tant Zina förklarade att hon inte riktigt förstod hur Lena hamnade på motsatt körfält. Kanske blev hon sjuk, kanske distraherad.
Patrik reste sig hastigt, gick runt i den lilla köket två steg fram, två steg tillbaka.
Två år, sade han, utan att rikta sig till någon. Två år levde vi lugnt tillsammans. Vi andades äntligen ut. Så plötsligt började de här samtalen, de här klagomålen, det här smutsiga livet
Hur kunde hon utnyttja dig? Hur krävde hon lägenheten, förbjöd oss att skriva över den på vårt namn?
Hon smäde Erik, sa att du hade lurat honom
Anna gick fram till sin man och log sorgset:
Pär, låt det gamla ligga bakom Vi måste bestämma oss. Läkaren väntar på svar.
Imorgon flyttas hon från intensivvården till en traumatologisk avdelning. Hon behöver vård.
Sjuksköterskorna där, du vet, kommer gratis en gång om dagen.
Patrik lyfte blicken.
Vilken vård, Toni? Menar du att jag ska sluta jobba och ta hand om sjukhusvagnar? Eller att du ska säga upp dig?
Vi har precis börjat stå på egna ben. Vi har planer. Vi ville byta bil, betala för barnens fritidsaktiviteter.
Det finns ett alternativ med en hemtjänst, började Anna försiktigt.
Har du sett priset? avbröt han. En dygnetrunthemtjänst kostar sextiotusen kronor, inte mindre. Plus mediciner. Plus blöjor, mat. Det är nästan hela min lön, Toni. Eller hela din.
Jag vet.
Så vad ska vi leva på? Äta bara torr gröt? För vem? För den som kastade mig i en gammal tant och ändå lever sitt eget liv?
Den som aldrig gratulerat sina barnbarn på födelsedagen? Den som kastade dig, gravid, i regnet när du kom hem?
I hans röst hördes den där barnsliga förbitrelsen han gömt i åratal.
Förbitelsen hos en kille som växte upp hos mor- och farföräldrar medan mamman sökte sig själv i staden och bytte män som om det vore handskar.
Pär, hon ligger på sjukhus. Hon kan inte ens vrida på sig själv.
Och vad då?! han höjde rösten. Det är hennes öde, Toni! Varför måste vi och våra barn betala för det?
För att om vi inte gör det, så blir du uppäten av din egen skuld.
Patrik tystnade.
Jag gillar inte henne, Toni, sade han lågt. Det låter hemskt att säga, men jag gillar inte henne. Jag känner inget annat än avsky.
Jag vet. Jag gillar inte henne heller. Efter allt hon sa om mina föräldrar om oss Det finns ingen kärlek att hitta där.
Men, Pär
Då varför?
För att vi är människor, Pär. Inte djur. Rättvisa kräver att vi tar hand om henne
Han log snett, bittert.
Rättvisa, ja? Var var rättvisan när jag gick omkring i skolan i trasiga byxor och hon bara kom en gång i månaden med en påse godis och spelade den snälla mormor framför grannarna?
Var rättvisan när hon krävde pengar vi sparade till barnens födelse?
Där finns ingen rättvisa, svarade Anna bestämt. Och det kommer den inte att finnas. Vi pratar inte om henne nu, utan om oss. Om vad vi måste leva med framöver.
Patrik rynkade näsan.
Okej. Låt oss räkna. Vad har vi i kudden?
På bilen har vi sparat trehundratusen. På semestern tvåhundratusen.
En halv miljon. Patrik skakade på huvudet. Operationen är gratis via sjukvården, okej.
Men plattor, skruvar de kan kräva importerat, dyrt material. Mediciner två stycken. Hemtjänst
Han tog upp telefonen, öppnade miniräknaren.
Om vi anställer en hemtjänst på sjukhuset kostar det ungefär tvåtretusen kronor per dag. På en månad blir det nästan hundra tusen. På ett halvt år, sexhundra tusen.
Han såg på Anna med stora ögon.
Toni, det är allt vi har. Och mer därtill. Vi blir helt nollade. Fullständigt.
Anna var tyst. Siffrorna skrämde, men det var deras egna pengar, tunga som de var.
Och om började Patrik osäkert. Om vi tar med henne hem?
Vart, Pär? Anna svepte handen om deras tresek på sextio kvadratmeter. Till barnens rum? Till Erik och Märta?
Den liggande sjuka med sina påsar och trycksår? Är du redo att låta barnen se det? Att de ska andas den luften?
Nej, svarade han snabbt. Nej, absolut inte.
Till vårt sovrum? Så vi får sova på soffan i köket? När ska du jobba? Hon kommer kräva uppmärksamhet varje sekund. Du känner henne. Hon kommer att krossa oss.
Hon kommer manipulera, spela på medkänsla, bråka. Vi kommer slita ihop på en månad i den här situationen, Pär. Jag menar allvar. Jag klarar det inte!
Patrik sänkte huvudet. Han visste att hans fru hade rätt. Hans biologiska mamma kunde skapa ett helvete var hon än var.
I en lägenhet, när hon var hjälplös och elak, skulle hon förvandla deras liv till en mardröm.
Så inga alternativ, konstaterade han. Antingen förlorar vi pengar, eller eller vad? Lämnar vi henne där?
Socialtjänsten, föreslog Anna. Vi kan försöka få in henne i ett statligt vårdhem för liggande.
Har du varit i såna? Patrik gjorde ett grimas. Det är ett hospice. En enkelbiljett. Hon kommer att gå ner inom tvåtre månader.
Men åtminstone gratis För pensionen får någon ta hand om henne.
Patrik började återigen gå runt i rummet, mätte med fötterna.
Jag kan inte, sa han till slut. Jag hatar henne, men jag kan inte skicka henne till helvetet. Då förlorar jag min egen själ.
Anna andades ut.
Okej. Planen är klar.
Hon tog en anteckningsbok och en penna från kylskåpet.
Vi ska inte slösa alla pengar. Det är huvudpoängen. Vi anlitar en hemtjänst, men inte via ett agentur, utan en privatperson då är priserna lägre. Vi kan komma överens om fyrtiofemtio tusen kronor.
Fortfarande mycket.
Mycket, men vi klarar det med de vanliga inkomsterna om vi skär ner på onödigt. Inga restaurangbesök, bio eller nya kläder på ett halvår.
Bilen hon stannade upp. Vi köper ingen ny förrän vi har råd.
Pengarna i kudden går till medicin och oförutsedda utgifter.
Patrik tittade på hur hon skrev siffrorna och beundrade tyst hennes beslutsamhet. Det var just därför han en gång hade älskat henne.
När blir hon utskriven? frågade han. Om ett eller två månader, vart tar vi henne? Till byn?
På landet finns ett hus utan bekvämligheter. Hon skulle bli instängd där. Vi får hyra en lägenhet åt henne. En billig studio med grundläggande bekvämligheter, och flytta hemtjänsten dit.
Toni, det blir ytterligare femtontjugo tusen.
Ja.
Vi kommer jobba bara för hennes vård ett år, kanske två. Tills hon kan gå själv. Eller så kanske hon aldrig kan gå.
Pär, Anna lade ner pennan. Lyssna. Vi tar inte med henne hem. Det är mitt huvudvillkor.
Jag vill bevara vår familj, vårt sinne och barnens barndom. För den här bekvämligheten för det avståndet betalar vi med pengar.
Vi köper tillbaka vår trygghet. Låt oss kalla det för vad det är.
Patrik var tyst länge.
Vi köper tillbaka, upprepade han. Det låter cyniskt.
Men är ärligt. Vi ger henne den bästa vården som är möjlig, betalar för läkarna, maten, hygien.
Vi kommer besöka varannan vecka, leverera mat.
Patrik omfamnade sin fru. Vad skulle han göra utan henne?
***
De följde Annas förslag. Första mötet var spänt: svärmodern anklagade sonen för att ha gjort henne till invalid.
Anna fick också kritik svärmodern sa att det var Annas fel att Pär hade lämnat sin mor.
Hemtjänsten hittades, allt som läkarna begärde köptes. Paret letade efter boende för mor och svärmor, och dagligen fick de noteringar på telefonen. De stod ut, för annars kunde de inte. De är ju inga djur.
