Men hallå, vem är det här? utbrast Lina när hon kom in i köket till sin kompis.
Där, under det gula lampans sken, i hörnet vid det minsta skåpet, satt en ganska flintskallig kille i fyrtioårsåldern och hackade dill med en bred kniv som tydligen tillhörde Elsa.
Lina, det här är Tomas. Tomas, det här är Lina, mumlade Elsa, uppenbart generad. Här är sockerburken, kom nu. Hon tryckte burken i Linnas hand och knuffade ut henne i hallen.
Trevligt att träffas! ropade Lina över axeln och försökte snabbt scanna den här nykomlingen med sin vana blick.
Men detaljerna gjorde inget intryck. Det fanns ingenting som kunde förklara varför han redan fått plats i Elsas kök, iklädd hennes bakförkläde med mönster av färgglada munkar.
Tomas, jag kommer strax, ropade Elsa in mot köket och stängde dörren.
Då, i hallen, grep Lina tag i henne med en järnhand: Berätta!
Vad ska jag berätta? försökte Elsa komma undan. Åh, okej, kom.
De gick ut från lägenheten, korsade den trånga farstun och smet in i Linnas tvåa.
Där inne luktade det kanel och Diors parfym. Allt, från den kritvita pouffen vid dörren, visade att Lina tog stor sorg om sitt hem.
Inte som hos mig tänkte Elsa varje gång hon var där och mindes sina halvt uppklistrade tapeter i hallen.
Berätta! upprepade Lina bestämt. Hon hällde i socker i skålen med grädde, grep vispen och stirrade förväntansfullt på Elsa.
Hur är det med din Henrik? försökte Elsa ändra samtalsämne.
På möte. Kommer inte snart. Kom igen nu!
Tja, jag såg honom på torget. Och jag plockade upp honom.
Va? Hur då? Lina rynkade misstänksamt pannan.
Jag såg en kille som stod och sålde örter. Han såg hyfsad ut, men lite vilsen. Jag gick fram. Hur mycket för dillen? frågade jag. Och han sa: Jag kan ge den till dig. Jag sa: Varför det? Och han sa: Jag tänkte om en kvinna med sorgsna ögon kommer fram, så ger jag henne allt. Ta den, sa han, jag odlade den själv.
Och du?
Jag tog den. Vände mig om för att gå, men sa sen: Varför tror du att jag har sorgsna ögon? Det har jag inte. Han tittade bara på mig Sen tog han mina kassar och gick bredvid mig.
Och du? Lina glömde att hon höll i vispen och klöste sig i pannan med den.
Jag gick, tänkte på vad jag skulle göra. Sen bestämde jag mig han var ju uppenbart ensam. Varför inte? Vi lärde känna varann på vägen.
Alltså, seriöst? Du tog med en främling hem? Har du gömdt dina värdesaker?
Lina! Elsa blev arg. Vad pratar du om? Han är faktiskt läkare. Röntgenläkare.
Jaha, har du kollat hans legitimation?
Du, du har ju själv berättat för mig om avokadon
Vilken avokado? Lina var helt förvirrad.
Men Elsa mindes redan den kvällen på samma kök
Avokadon låg uppskuret i tunna skivor, en grön färggradient från mörkt nära skalet till ljusare nära kärnan.
Elsa hade aldrig kunnat välja avokado. I affären stod hon länge och kände på de mörka, blanka frukterna, tryckte lätt för att känna mognaden under skalet. Hon bytte ut dem, tog nya, men kunde aldrig riktigt avgöra. Ibland trodde hon sig ha lyckats. Då skyndade hon hem med sin älskade frukt (som visade sig vara ett bär, inte en grönsak eller frukt). Men oftast var den för hård, och hon lät den ligga och mogna några dagar.
Men den gången låg den perfekta avokadon på tallriken. Lina hade köpt den hon var bättre på att välja. Elsa tog en gaffel, lyfte en skiva och lade den försiktigt på tungan. Sådan avokado behövde inte tuggas. Smaken av nöt och friskhet spred sig genast
Du sa att man inte kan bedöma en avokado på utseendet. Inte heller på känslan. Man måste helt enkelt veta, sa Elsa och återvände till nuet.
Men vad har det med killar att göra?
Du har alltid haft tur med dem. Precis som med avokado Inte som jag.
Och kände du den här Tomas? Lina hade nästan glömt hans namn.
Det blev tyst i mig. Fast vi var mitt på torget. Och jag tänkte, kanske spelar det ingen roll att han är så vanlig?
Jaha okej. Gå nu, han kanske saknar dig.
Lina skyndade ut Elsa och ställde sig vid dörren för att lyssna. Ett lågt klick hördes från grannlägenheten. Tyst.
Ja, ja. Men tänk om? Hon återvände till köket och böjde sig fram över gräddskålen.
Elsa kom in i hallen och fick syn på Tomas. Fortfarande i hennes bakförkläde stod han nu på en pall och höll fast en tapetbit mot väggen.
Förlåt, jag hittade tapeten i köket när jag letade efter en burk till dillen. Limmet låg där också. Jag tänkte är det okej? Han såg plötsligt orolig ut och vacklade på pallen.
Elsa hoppade fram som en lodjur, grep tag om hans ben. Under jeansen kände hon knäna. Hon kände på dem, som på en avokado under hård skal, och tänkte förvånat: Min.
Tomas stod stilla, kanske för att han inte vågade släppa tapeten. Eller för att han inte ville skrämma bort något oväntat, men viktigt.
Till slut tog han händerna från väggen och strök försiktigt över Elsas ljusa hår.
Gillar du avokado? frågade Elsa plötsligt och blundade.
Jättegärna! svarade Tomas, trots att han aldrig smakat det.
I samma stund kände de båda hur en varm tapetbit, fortfarande fuktig av lim, lade sig över dem med ett svagt prassel. Eller kanske var det lycka
