– Men Ludde, har du blivit tokig på gamla dar? Dina barnbarn går ju redan i skolan – vad är det för snack om bröllop? – så sa min syster när jag berättade att jag och Tolle skulle gifta oss. Men varför vänta? Om en vecka gifter vi oss, tänkte jag. Hon kommer förstås inte till ceremonin – vi bor ju på varsin sida av landet. Dessutom vill vi inte ha något stort kalas med skålande och ”Bittert!”-rop vid 60 års ålder – bara ett lugnt bröllop och middag för två. Tolle vill dock absolut ha ett giftermål – han är så galant, öppnar dörrar och hjälper mig på med kappan. Han säger: ”Jag är ingen pojkspoling, jag vill ha något seriöst.” Och för mig är han verkligen en pojk, trots sitt gråa hår. På jobbet är han allvarlig, men när vi ses blir han ung igen och dansar runt med mig på gatan, fast jag skäms. ”Folk tittar ju!” säger jag. ”Vilket folk? För mig finns bara du!” svarar han. Ibland känns det verkligen som att bara vi två finns på hela jorden. Men jag behövde berätta för min syster. Jag var rädd att hon, som så många andra, skulle döma – men hennes stöd betydde allt. Så jag tog mod till mig och ringde: – Ludde, är du riktigt klok? Det har bara gått ett år sedan Viktor dog! Har du redan hittat en ersättare? Självklart chockade mitt besked henne, men inte på det sätt jag trott – hon tänkte mest på min avlidne man. – Tanja, vem har bestämt hur länge man ska vänta? Vad är rätt tid för att få bli lycklig igen utan att bli dömd? Hon sa: – Ja, minst fem år borde man vänta. – Ska jag säga åt Tolle: ”Kom tillbaka om fem år, jag ska sörja så länge”? – Vad hjälper det? Tror du folk slutar snacka då? Ditt stöd betyder allt, men om du insisterar så ställer jag in allt. Hon svarade: – Gift er då, men räkna inte med min förståelse – och vänta gärna ett år till, av anständighet. Men jag gav mig inte: – Och om vi har bara ett år kvar att leva? Vad gör vi då? Hon snörvlade och gav upp: – Gör som du vill. Alla vill vi vara lyckliga, men du har ju haft ett bra liv… Då skrattade jag. – Tyckte du verkligen att jag alltid varit lycklig? Jag har slitit hela mitt liv – för familjen, barnen, barnbarnen. Arbetat, byggt sommarstuga, jobbat dygnet runt. Inte tid för nöjen, knappt handla mat. Allt för att barn och barnbarn skulle ha det bra. Nu förstår jag att man kan leva för sig själv, njuta av små saker och verkligen vara lycklig. Det lärde jag mig först med Tolle efter Viktors plötsliga död. Hans barn gladdes åt oss, mina var skeptiska men till sist accepterade de oss – och till och med min syster dök oväntat upp med vita rosor på vårt tysta bröllop. Idag, ett år senare, är Tolle självklar i familjen och jag kan knappt tro min lycka – jag är så skamlöst lycklig att jag nästan är rädd att förlora allt.

Lena, har du blivit tokig på gamla dar? Dina barnbarn går ju redan i skolan, vad menar du med bröllop? De orden hörde jag från min syster när jag berättade att jag skulle gifta mig.

Varför vänta längre? Om en vecka gifter jag och Torbjörn oss det är dags att prata med min syster, tänkte jag. Inte för att jag trodde hon skulle komma; vi bor ju i varsin ände av landet och vi tänker inte bjuda in till stort firande med fest och fylla. Vi vill bara gifta oss stillsamt och fira tillsammans, bara vi två.

Vi hade förstås kunnat låta bli att gifta oss helt men Torbjörn är bestämd. Han är en riktig gentleman håller upp porten till trappuppgången, hjälper mig ur bilen, hjälper till med kappan. Han vill ha den där ringen och stämpeln i vårt pass. “Vad tror du, att jag är en liten grabb? Jag vill ha något seriöst,” sa han. För mig kommer Torbjörn alltid att vara den pojken, trots sitt grå hår. På jobbet säger alla “Herr Torbjörn”, han verkar alltid så allvarlig händelslös, men när vi ses känns det som att han skakar av sig 40 år och föryngras helt. Ibland tar han ett språng och snurrar mig mitt på trottoaren, jag blir glad men också generad. “Sluta”, säger jag, “folk ser på oss, de kommer skratta!” Men Torbjörn svarar: “Vilka folk? Jag ser bara dig!” Och faktiskt, när vi är tillsammans känns det verkligen som om vi är de enda två människorna på jorden.

Men så har jag ju min syster också, jag måste prata med henne. Jag var rädd för att Inga, som många andra, skulle döma mig; mest av allt ville jag ha hennes stöd. Till slut tog jag mod till mig och ringde.

Leeeena… hennes chockade röst när hon hörde om mitt stundande bröllop Det har bara gått ett år sedan du förlorade Christer, och nu har du redan hittat ersättare! Jag visste att jag skulle slå omkull henne med beskedet, men jag trodde faktiskt inte att det var min döde make som var den största stötestenen.

Inga, jag minns, avbröt jag. Men vem bestämmer hur lång tid som måste gå? Kan du ge mig ett exakt antal år man måste sörja innan det är okej att vara lycklig igen?

Systern tvekade.
Det är väl i alla fall fem år som gäller det är hederligt.

Så jag ska säga till Torbjörn: “Förlåt, du får komma tillbaka om fem år. Jag har sorg nu”?

Hon var tyst.
Vad skulle det ge? Tror du verkligen att ingen skulle prata bakom vår rygg om fem år heller? Det kommer alltid finnas folk som vill snacka, men ärligt talat, det rör mig inte i ryggen. Men ditt ord betyder något om du säger nej så blir det ingen bröllop.

Jag vill inte vara den som stoppar dig, gift er om ni vill men du ska veta att jag inte förstår dig eller stöttar dig. Du har alltid gått din egen väg, men jag trodde inte du skulle bli så här på gamla dagar. Kan du inte ha vett att vänta åtminstone ett år till?

Jag gav mig inte.
Om vi bara har ett år kvar att leva, Torbjörn och jag? Vad gör vi då?

Hon snörvlade till.
Gör som du vill. Jag förstår att alla vill vara lyckliga, men du hade det ju bra i så många år…
Jag skrattade.
Men Inga, har du verkligen alla dessa år trott att jag var lycklig? Ja, det gjorde jag också men först nu förstår jag att jag bara kämpade på, slet för alla andra. Jag visste inte ens att livet kunde se ut så här, att det kunde vara till glädje!

Christer var en fin man, vi fick två döttrar och nu har jag fem barnbarn. Han sa alltid att familjen var det viktigaste och det höll jag med om. Vi slet hårt, först för våra barn och sen för deras familjer och barnbarnen. När äldsta dottern gifte sig hade vi redan fritidshuset, men Christer ville utöka, odla eget kött till barnbarnen.

Vi hyrde en hektar mark och band oss fast vid djurhållningen, år ut och år in. Christer skaffade djur, matade och fixade, vi la oss aldrig före midnatt och var uppe klockan fem. Vi bodde året runt på landet, sällan var vi i staden och då bara för ärenden. Ringde jag någon väninna fick jag höra att den ena varit på semester i Grekland med barnbarn, den andra varit på teater. Själv hann jag knappt ens till affären.

Vi satt ibland flera dagar utan bröd för att djuren band oss vid gården. Det enda som drev oss vidare var barnens och barnbarnens mätta magar. Ena dottern kunde köpa ny bil, den andra renoverade sin lägenhet tack vare oss så vårt slit var inte bortkastat. En gång hälsade en gammal kollega på och utbrast:
Lena, jag kände knappt igen dig, jag trodde du njöt av frisk luft och vilade upp dig, men du ser utmattad ut! Varför sliter du så?

Vad ska man annars göra? Barnen måste ju ha hjälp.
Barnen är vuxna, de klarar sig själva. Du borde leva för din egen skull.

Jag förstod aldrig då vad det innebar men nu vet jag. Nu lever jag för min egen glädje, sover ut, går på bio, simmar, åker skidor, handlar utan stress. Och världen står kvar barnen har det fortfarande bra och barnbarnen svälter inte precis. Jag har lärt mig att se på världen med nya ögon.

Tidigare blev jag irriterad när jag samlade löv på landet, nu tycker jag de är vackra. Jag sparkar i dem när jag går i parken och fnissar som ett barn. Jag älskar regnet nu, för jag behöver inte längre jaga in getter, utan kan sitta på ett café och titta ut. Först nu inser jag hur vackra moln och solnedgångar kan vara, hur underbart det är att promenera genom frasande snö. Jag ser plötsligt min stad med nya ögon och allt det är Torbjörns förtjänst.

Efter Christers död gick jag som i en dimma. Det hände plötsligt, en hjärtinfarkt, och han var borta innan ambulansen kom. Barnen sålde snabbt gården och fritidshuset, packade ihop allt och tog hem mig till stan igen. Första tiden gick jag runt som ett spöke, vaknade i gryningen utan mål.

Sen kom Torbjörn in i mitt liv. Han var både granne och bekant till min svärson, hjälpte oss flytta. Han erkände senare att han först bara kände medlidande såg en kvinna som tappat gnistan men ändå var livfull under ytan. Han drog med mig ut i parken, köpte en glass och vi gick ner till dammen och matade änderna. Jag har haft ankor i många år på landet men aldrig stannat upp för att bara titta på dem. Där stod vi och såg dem plumsa omkring i vattnet, så roliga!

Tänk att man kan stå och titta på änderna, sa jag förundrat. På landet satte jag aldrig mig ned, det var bara att rusa mellan foderhinkar och gödsel. Nu stod vi bara där och det kändes så stort.

Torbjörn log och tog min hand: Vänta bara, jag har så mycket nytt att visa dig! Du kommer att bli som ny.

Han fick rätt. Som ett barn upptäckte jag livet igen, och den gamla världen kändes som en mardröm. Jag kan inte säga när jag visste att jag inte längre ville leva utan honom det bara blev så.

Mina döttrar var inte glada. De tyckte jag svek minnet av deras far det kändes tungt. Torbjörns barn däremot, de blev bara glada och sa att de nu kunde slappna av och vara lugna för sin pappa. Det sista som återstod var att meddela Inga. Jag drog ut på det in i det sista.

När gifter ni er? frågade Inga trött av alla känslor.

På fredag.

Nåväl. Jag får väl önska er lycka till på gamla dagar, sa hon torrt.

På fredagen handlade jag och Torbjörn mat, klädde oss i finkläderna, tog en taxi till stadshuset. När vi klev ur bilen blev jag helt stum: utanför stadshuset stod mina döttrar med familjer, Torbjörns barn och till min förvåning min syster med en famn vita rosor.

Inga! Har du kommit bara för min skull? Utbrast jag förvånat.

Någon måste ju ta reda på vem jag lämnar bort dig till, skrattade hon genom tårarna.

Det visade sig att alla hade pratat ihop sig och bokat bord på ett café efteråt.

För några dagar sedan firade jag och Torbjörn ettårig bröllopsdag. Han är nu “en i familjen” på riktigt. Jag kan fortfarande inte fatta att det här är mitt liv det är nästan så jag är rädd att någon ska ta det ifrån mig, för så här lycklig borde nog ingen få vara.