“Men jag förstår inte, Malin, är du inte glad att se mig?” stod svärmodern med händerna i sidorna och förklarade sitt beslut att bo hos de unga under renoveringen.
“Och jag vet faktiskt inte hur länge det tar! Kanske en månad, kanske ett halvår beror på om jag trivs på besök hos er. Renovering, du vet, det är inte något man skyndar på!”
Malin hade lagt ner enormt mycket energi på att övertala sin man att flytta hemifrån. De första månaderna efter bröllopet vägrade Emil kategoriskt att lämna föräldrahemmet:
“Malin, vad är det som inte passar dig? Vi har det ju bra! Vi har vårt eget rum, ingen stör oss. Varför slösa pengar på hyra?”
“Emil, är du nöjd med det här? Din mamma, förlåt att jag säger det, har noll gränser! Igår bara stormade hon in i badrummet när jag duschade, lämnade dörren öppen, drog undan duschdraperiet och skrek Äsch, jag har ju sett allt förut!”
Emil skrattade: “Hon är van vid det. Hon bor ju ensam, låser inte dörrar. Vänta lite bara, snart säljer vi min lägenhet. Köparna bad om några månaders uppskov de har inte hela summan än. När vi säljer och lägger till dina föräldrars pengar, flyttar vi. Varför hyra nu?”
Malin tålde. Hennes svärmor, Birgitta, var verkligen en som skötte mun före hjärna.
“Malin, du borde kanske gå ner lite i vikt”, påpekade Birgitta varje morgon. “Sidorna hänger! Inte snyggt. Jag vägde bara 43 kilo när jag gifte mig. Emils far kunde nästan omfamna min midja med två fingrar!”
“Undrar vad som fick er att gå upp så mycket sedan?” tänkte Malin för sig själv. “Nej, vilken människa! Går hon med flit under huden på mig? Herregud, bara vi får flytta snart!”
Lägenheten såldes, pengarna lades ihop, och de köpte en ny.
Malin lämnade svärmoderns hem med glädjetårar hon kunde knappt tro att plågorna äntligen var över.
Men lugnet varade inte länge. Birgitta, som uppenbarligen saknade sin son, började regelbundet dyka upp på besök:
“Emil, kan vi inte, bara den här helgen, slippa din mamma?” bad Malin. “Jag orkar inte med hennes prat! Efter tre timmar har jag blåsor på tungan. Hon kan inte bara berätta, hon måste ha en dialog tvingar mig att svara!”
“Malin, ska jag öppna dörren och säga Hej då direkt? För det första blir hon ledsen, för det andra kan jag inte göra så. Vi är det enda familjen har.”
***
När Malin blev gravid ökade Birgittas engagemang. Med gott om fritid följde hon sin svärdotter överallt till affären, till doktorn, till och med till ultraljudet:
“Där är mitt barnbarn!” förklarade hon stolt för läkaren. “Ta två bilder, tack jag vill också ha en att spara!”
Innan förlossningen vågade Malin konfrontera henne:
“Birgitta, jag förstår att du vill ha en plats i din sons liv. Men låt oss komma överens inga råd om hur jag ska uppfostra mitt barnet. Jag vill inte gräla, men jag tål inga oombedda tips.”
Birgitta blev sårad men protesterade inte hon verkade förstå allvaret.
När dottern Agnes föddes dök Birgitta upp med släkt på besök oanmälda, såklart. Ingen var beredd; Emil hade precis hämtat hem familjen från sjukhuset, och alla sov:
“Jag visste det”, muttrade Birgitta och trängde sig in med två fulla kassar. “Varför jag sa till dig, Gunilla, att vi måste handla! Vi förväntades inte.”
“Mamma, varför sa du inget?” stönade Emil. “Vem ska göra mat nu? Normala människor planerar sånt i förväg!”
“Tala inte emot din mor”, svarade Birgitta. “Vi fixar maten snabbt. Var är Malin?”
“Hon vilar. Agnes också. Var tysta, tack.”
***
Efter fyra år av svärmorsdrama var Malin van vid allt utom renovering. En dag ringde Birgitta och meddelade:
“Emil, jag måste måla om. Dessa nedslitna tapeter ger mig depression! Hjälp mig hitta hantverkare.”
“Visst, mamma”, sa Emil. “Men varför nu?”
“Det är dags! Ingenting har gjorts på åratal. Medan jag renoverar bor jag hos er. Flytta soffan från köket till Agnes rum jag vill bo nära mitt barnbarn.”
När Emil berättade nyheten trodde Malin hon skulle få en stroke:
“Varför just hos oss? Kan vi inte hyra en lägenhet åt henne? Jag betalar gärna bara hon inte flyttar in! Jag vågar inte tänka på livet härnäst…”
“Be henne hyra? Då blir hon djupt sårad. Hon skulle aldrig förlåta mig. Hon får bo här jag säger till hantverkarna att skynda sig. Kanske klarar vi på tre veckor.”
Två månader senare bodde Birgitta fortfarande kvar. Varje dag frågade Malin om renoveringen. Emil, själv trött på sin mamma, förklarade:
“Hon hittade fler fel. Färgen blev inte som i katalogen. Hon bad dem måla om!”
“Hon gör medvetet så här! Hon har det fantastiskt vaknar, beställer frukost (som jag lagar), duschar i en timme, snackar i telefon i evigheter… Sen kommer hon ut och klagar potatisen skuren för fint, för lite kött i grytan, fel kryddor! Emil, jag håller på att bli galen!”
“Vänta lite till. Jag är också trött. Men vi kan ju inte köra ut henne.”
Och Birgitta tänkte inte ge sig av. Hon trivdes alldeles för bra.
***
Efter fyra månader hade Malin provat allt för att bli av med henne utan framgång.
Men Birgitta gav henne oavsiktligt en idé:
“Du borde vara tacksam, Malin! Jag är en guld-svärmor lägger mig inte i barnuppfostran. Fast vissa metoder… Min svärmor, däremot en riktig furie! Du vet ju hur Emils farmor är. Omöjlig kvinna, jag står inte ut med henne ens fem minuter.”
Malin lyste upp: Just det! Det enda som kunde sätta stopp för Birgitta var Emils farmor, Kerstin.
Hon ringde Kerstin och förklarade situationen:
“Kerstin, jag orkar inte mer! Birgitta verkar bo hos oss med flit. Vi äter stekta ägg varje morgon Emil hatar dem, men gör som hon säger.”
“Jag förstår”, svarade Kerstin. “Jag packar och kommer. Min son kör mig dit. Tung artilleri är på väg!”
Birgitta anade inget. Efter att som vanligt ha gett Malin en utskällning i köket hörde hon ringklockan:
“Vem är det? Vem bjuder du in när Emil är borta? Jag ska berätta för honom! Schaml
