Hon manipulerar bara min man, utbrast Anneli indignerat.
Anneli blängde på mobilen och kände det där gamla, välbekanta irritationen bubbla upp igen.
Simon ringde för tredje gången den kvällen.
Anneli, förlåt, snälla, förlåt, hans röst var trött, ursäktande, så där obehagligt bekant. Jag vet att vi hade bokat teater, men du förstår… Ja alltså, Ulrika sa att Linus har feber fyrtio grader. Hon klarar sig inte själv. Du förstår väl?
Jo, Anneli förstod.
Förstod lite väl bra, faktiskt.
Simon, vi har ju redan köpt biljetter, sa hon lugnt, trots att det skrek inom henne. Vi har väntat på den här föreställningen i sex veckor!
Jag vet, gumman. Jag fixar det, jag lovar, på heder och samvete. Men det är ju Linus, jag kan inte bara strunta i honom.
Anneli la på, ruskade på huvudet, och ringde väninnan.
Lena, kan du fatta!? sa hon upprört, medan hon gick runt i lägenheten och viftade med armarna. Igen! Tredje gången den här månaden! Antingen är ungen sjuk, eller så har hans ex fått punka på bilen, eller så är det något annat trams!
Men Anneli, ungen kanske faktiskt är sjuk? frågade Lena försiktigt.
Det vet jag ju! Anneli sjönk ner i soffan. Ungar blir sjuka hela tiden, det är inget nytt. Men det som är sjukt är att exet alltid ringer just honom! Har hon ingen egen familj? Inga vänner?
Eh…
Inget “eh”! Anneli reste sig igen. Hon manipulerar honom! Simon är så snäll, han ser det inte. Hon vet precis att han släpper allt och kommer om hon ringer. Och hon utnyttjar det!
Lena suckade på andra sidan.
Men är du säker på att problemet är henne?
Vem annars?! Anneli stannade mitt i steget.
Jag vet inte… men tänk efter. Om en kvinna ringer sitt ex och han alltid kommer direkt… vem använder egentligen vem?
Anneli gapade, stängde sedan munnen och kände något sticka till inombords.
Lägg av, Lena, sa hon vasst. Simon är bara en ansvarstagande pappa. Han kan inte lämna sitt barn i sticket!
Ja, ja, Lena gick snabbt med på det. Jag bara säger du vet.
Men det där “jag bara säger” satte sig som en liten tagg någonstans. Den ville inte lossna.
Simon kom hem sent igen. Trött, rufsig i håret, med ett bekymrat ansiktsuttryck.
Förlåt mig, din tokskalle, han kramade henne bakifrån och tryckte näsan mot hennes nacke. Jag köper nya teaterbiljetter till oss. Bättre platser! Jag lovar.
Anneli sa inget. Hon tittade ut genom fönstret och undrade: hur många gånger har han lovat det här? Fem? Tio? Tjugo?
Och alltid samma sak: “Du förstår ju”.
Jag förstår, tänkte Anneli. Problemet är bara; vad är det egentligen jag förstår?
Sen började småsakerna samlas på hög.
Först märkte man det inte som damm på tv-hyllan; ser ju rent ut men drar man med fingret syns det genast. Den där grå filmen av småsaker…
Anneli märkte att Simon börjat gömma mobilen. Förut låg den överallt på köksbordet, i soffan, till och med på badrumshyllan. Nu följde den alltid med honom, även när han bara gick och hämtade mjölk i köket.
Varför bär du alltid runt på mobilen nuförtiden? undrade Anneli med ett snällt tonfall.
Va? Eh, det sitter i från jobbet, du vet där ringer det jämt.
Jaha.
Sen råkade Anneli öppna Simons mobilkalender. Hon tänkte boka in dem på den där föreställningen de missade. Då såg hon: “Hämta Linus från förskolan 16:00”, “Lämna in Ulrikas bilpapper”, “Ring U. om vaccinationen”.
U. Ulrika.
Simon, sa hon vid middagen och rörde teet så länge att sockret lösts upp för länge sen, vet du när jag har min examensredovisning?
Han tittade upp.
Examens… är det inte i maj nån gång?
Mars. Om två veckor.
Just det. Förlåt. Jag har dåligt minne.
Minnet är dåligt. Men Ulrikas schema minns han till punkt och pricka.
Sen var det pengar också.
Anneli hittade ett kontoutdrag Simon hade lämnat det slarvigt på köksbordet. Tre swishar på 10 000 kronor vardera. Mottagare: U. Forsblom.
Simon, ropade Anneli och höll upp pappret. Vad är det här?
Han verkade knappt generad. Bara suckade.
Hjälpte Ulrika lite. Hennes mamma blev sjuk, behövde pengar till medicin. Sen fick Linus börja dans och sånt, du vet. Du fattar ju, hon är själv med honom.
Trettio tusen på tre månader, Simon.
Och? Det är min son! Ska jag se på medan de går på knäna?
Anneli la tillbaka lappen på bordet.
Nej då. Självklart inte. Det är bara märkligt att du “glömde” nämna det.
Jag glömde inte! Jag visste att du skulle börja tjata om det här!
Det där “det här” lät som om Anneli var en gnällig, missunnsam toka.
Och sen var det den där gången i bilen.
Anneli satte sig i passagerarsätet och såg en teckning på baksätet. Ett hus. Blommor. Sol. Tre figurer pappa, mamma, Linus.
Ingen Anneli.
Hon vände på teckningen. Med darrande barnsiffror stod: “Till pappa från Linus. Vår familj”.
Simon, sa hon, lågt.
Vadå?
Var kommer den här ifrån?
Han kikade bak.
Åh, Linus har ritat. Rätt gulligt ju. Han är talangfull!
Anneli tittade på bilden. På Simon. På bilden igen.
Simon. Här står det “vår familj”.
Mmm. Han är ju liten. För honom är familjen jag, Ulrika och han själv. Så ser han det. Barnpsykologi typ.
Anneli la tillbaka teckningen och spände fast bältet. Resan förflöt under tystnad.
Sen började Ulrika dyka upp personligen.
Först för att “hämta Linus grejer som var kvar hos Simon”. Sen för att prata om “sommarlovet”. Sen bara förbi, “råkade vara i närheten”.
Ulrika var lugn, artig, leende.
Hej Anneli! sa hon som om de var vänner. Stör jag? Är Simon hemma?
Och efter varje besök blev Simon tystare. Fjärran. Stirrade tomt framför sig, svarade med enstaviga ord.
Hur är det? frågade Anneli.
Nä, trött bara.
Anneli började känna sig som femte hjulet. Den som står i vägen.
En kväll råkade hon höra ett telefonsamtal.
Simon var i badrummet och trodde dörren var helt stängd. Men den stod lite på glänt. Anneli hörde:
Ulle, gråt inte… Jag fixar det… Jag hjälper dig, självklart gör jag det. Du vet ju att jag alltid finns där.
Rösten var låg, öm, nästan… innerlig.
Anneli backade därifrån och satte sig i soffan. Då slog insikten henne.
Det är inte någon som manipulerar honom.
Det är Simon själv som låter sig manipuleras.
För att det passar honom.
I tre dagar sa Anneli ingenting.
Inga scener. Bara tyst iakttagande, som en vetenskapsman som granskar en ovanlig insekt lugnt, sakligt.
Och så såg hon:
Simon kunde Ulrikas schema bättre än hennes. Han visste när Linus skulle lämnas på förskolan, när Ulrika hade läkartid, när dansen började. Han hade lagt in allt i kalendern. Men hennes egen examensdatum den hade han glömt.
Han messade hela tiden någon. När mobilen burrade såg han skuldmedveten ut. Mjuk, lite blyg, ungefär som någon som gör något förbjudet.
En kväll ringde det medan Simon duschade. Anneli såg på displayen.
“Ulrika”.
Hennes hand tog av sig själv upp mobilen. Hon svarade.
Simon? Ulrikas röst gråter, viskar. Simon, kan du snälla komma hit? Jag mår så dåligt. Jag vet inte vem annars jag ska ringa till.
Anneli sa ingenting.
Simon? Hör du mig? Jag orkar inte mer. Du har ju alltid funnits där.
Anneli bröt samtalet, la tillbaka telefonen och satte sig i soffan. Hon började skratta.
Herregud. Vilken idiot hon varit. Naiv och blind.
Simon kom ut ur duschen blöt, med handduken runt höfterna och vattendroppar i håret.
Ulrika ringde dig, sa Anneli lugnt.
Han stelnade till.
Va? Tog du telefonen!?
Japp, sa Anneli. Hon reste sig, såg honom i ögonen. Hon grät. Bad att du skulle komma. Sa att du alltid funnits där.
Simon teg. Letade efter ord, spelade upp tänkbara svar i huvudet och Anneli såg det på ansiktet.
Lyssna, började han, Ulrika har det väldigt tufft just nu. Hon har ingen annan. Bara mig. Jag kan inte bara lämna henne så där!
Lämna? Anneli snörpte på munnen. Ni skilde er för fyra år sen. Hon är inte din fru. Hon är ditt ex. Du har redan lämnat henne. För länge sen.
Men vi har ju ett gemensamt barn!
Och vad innebär det? Anneli gick närmare. Att du ska dyka upp så fort hon säger “Linus”? Att du i smyg ska föra över pengar? Att hennes schema är viktigare för dig än mitt?
Nu överdriver du!
Jag?!
Anneli kände något brista inom sig. Hon grep väskan, började packa.
Vet du, Simon, jag har intalat mig så länge att felet är hennes. Att hon manipulerar dig. Att hon spelar barn-kortet. Att hon är den där elaka exfrun som inte kan släppa taget.
Hon vände sig om.
Men nu ser jag. Felet är inte henne. Felet är dig. Du låter henne göra det här. Och du vill det dessutom. Bekvämt, eller hur? Du får två liv. Ett ex som alltid behöver dig. Och en ny som alltid väntar. Och du slipper välja. För det är ju bekvämast så.
Anneli, gå inte…
Jag går inte, sa hon stilla. Jag lämnar. Det här triangeldramat där min plats alltid är nummer tre. Jag tänker inte kämpa mot ditt ex. Det är du som fått mig att hamna här. Så nu jag kliver av den här karusellen.
Simon stod mitt på golvet, blöt, förvirrad, ynklig.
Anneli, kan vi prata…?
Det finns inget att prata om. Hon tog på sig jackan. Du gjorde ditt val för länge sen. Jag var bara för dum för att se det. Men nu ser jag. Glasklart.
Hon öppnade dörren.
Hejdå Simon. Hälsa Ulrika. Nu kan hon ringa dig när helst hon vill.
Dörren stängdes ljudlöst.
En månad senare satt Anneli på café med Lena.
Hur är det nu då? frågade väninnan försiktigt.
Faktiskt bra, sa Anneli med ett leende. Helt ärligt bra.
Och det var sant. Första veckan var hemsk ont i magen, saknade, ville ringa, ville vrida tillbaka tiden. Men hon höll ut. Hittade en egen liten etta, skaffade extrajobb, spikade examensarbetet.
Simon ringde. Massor. Skrev långa krångliga SMS där han bad om ursäkt, förklarade, försäkrade henne att han “förstått allt”.
“Anneli, förlåt. Jag fattade ingenting. Du hade rätt. Kan vi börja om?”
Anneli svarade aldrig. Hon visste det går inte börja om, för problemet är inte Ulrika. Problemet är Simon. Och tills han själv fattar det ändras ingenting.
Och han då? frågade Lena.
Vem?
Simon, vem annars!
Ingen aning, sa Anneli och ryckte på axlarna. Vi har ingen kontakt.
Lena teg en stund.
Ångrar du dig?
Anneli funderade. Saknade hon honom? Nej. Märkligt nog inte alls. Hon kände något annat lättnad. Som att ha tagit av sig en tung ryggsäck man släpat på i månader.
Jag valde det här, sa Anneli och drack upp sitt kaffe. För honom. Och för mig själv.
Lena log.
Du är bra, vet du det.
Äsch, fnös Anneli. Bara vuxen, tydligen.
Simon blev kvar ensam.
Ulrika, lustigt nog, slutade rätt snabbt att ringa. Det visade sig att spelet tappade sin poäng när åskådaren försvunnit. Och när Simon försökte få till den gamla intima stämningen, fick han iskallt nej.
Det var ju du som valde henne då, sa Ulrika. Så lev med det. Jag klarar mig själv nu. Jag behöver inte dig längre.
Simon försökte få tillbaka Anneli. Döck upp utanför hennes dörr, väntade på jobbet, skrev hela brev. Men Anneli var obeveklig.
Släpp mig nu, Simon sa hon sista gången. Och släpp dig själv fri. Vi passar inte ihop. Du vill leva två liv samtidigt. Jag vill bara ha ett. Men ett riktigt.
Anneli gick genom Stockholm en blåsig kväll och tänkte att livet är märkligt. Så länge hade hon varit rädd att bli ensam. Rädd att förlora Simon. Och när hon till slut förlorade honom insåg hon att hon inte förlorat någonting.
För den som inte kan välja, kan inte heller ge något äkta.
Och hon förtjänade faktiskt bara det som var på riktigt.
Vad säger ni ska han ringa första exet igen? Nu när det inte funkade med Anneli…
