20241012
Kära dagbok,
Det var en kall afton i vår lilla lägenhet på Södermalm när jag, Arne Johansson, satt ner med ett glas kallt vatten och tänkte på vad som hänt i helgen. Jag hade precis avslutat mitt sista samtal med Alva Lindgren, en ung kvinna som jag sett på vår mottagning på Karolinska. Jag minns hur jag lugnt sa: Men du förstår väl, Alva, att ingen av de här sorterna blir gift och fortsatte med ett leende. Jag menade att det finns kvinnor för kärlek och trevliga stunder, men också de som sparar sig själva till bröllopet. Tyvärr hörde hon inte till de förstnämnda.
Alva svarade förvånat: Vad är det som inte passar mig, Arne? Jag lagar god mat, ser bra ut, håller hemmet rent. Är jag ändå inte tillräcklig för dig? Jag såg på honom som om han vore min stora kärlek.
Jag svarade kort och hårt: Det är just det som är problemet! Du är redan “fördärvad”. Sådana som dig blir inte tagna som fruar. De blir bara mött utan förpliktelser. Man gifter sig med oskuldsfulla tjejer, där du skulle vara den första. Så att hon skulle kunna tvätta mina fötter och dricka mitt vatten, som ordspråket säger. Jag kände mig nöjd med mitt sista ord, vände mig mot väggen och gäspade.
Det var bara en vecka sedan Alva hade suttit med sina vänner på ett café i Vasastan och pratat om sina framtidsplaner. Hon kände att livet startade gå ihop: trettio, inte längre en ung tjej men med karriär, lägenhet, bil allt så fint. Hon kunde både tänka sig att gifta sig och få barn. Dessutom hade hon en drömprins i sikte: en man som varit ensam, med en egen lägenhet bredvid sin mamma, fjorton år äldre, snygg, välvårdad, utan dåliga vanor och med en seriös tjänst. Ren tur.
De hade träffats på jobbet han kom in som patient till min tandsalong och lämnade med förälskelse. Alva jobbade då både på en allmän vårdcentral och på en privat klinik, så hennes fritid var knapp. Men jag tog med blommor inte vanliga rosor utan pioner i februari, och bjöd in till en fin restaurang. Det kändes som om allt snurrade.
Det enda som oroade mig var att vi nu var i vårt andra år tillsammans utan att jag sagt ja till äktenskap. Vännerna började peka på att det var dags för Alva att gifta sig. Hon kände samma sak och tog mod till sig att ta upp ämnet en kväll innan hon gick och lade sig. Jag svarade då att hon var “fördärvad”, “inte för äktenskap”.
Jag kunde inte förstå hur jag fick våga säga så. Nästa kväll möttes Alva med sina vänner på ett kafé igen för att söka råd.
Föreställ er, tjejer, började Alva, han sa att jag inte längre är den! Att sådana som jag aldrig får giftermål!
Är du seriös? svarade Karin, förvånad. Du är vacker, smart och självständig!
Han menar att han bara gifter sig med oskuldsfulla och att jag är som en tredje sort, defekt. Men i allt annat passar han: intelligent, har pengar, i sängen är han bra.
Alva, släpp honom innan han förstör ditt självförtroende, hånade Leni.
Bättre än så föreslog Mia ta med honom till vår sommarstuga! Vi firar tio år med Mårten och jag. Låt honom se vad en riktig familj är.
Vi bestämde oss för att bjuda in honom. Arne, som sällan gillar sådana sammankomster, gick med på det och satte sig själv bakom ratten. Alva såg fram emot en skön helg med sina vänner äntligen skulle hon inte behöva köra hem själv.
På Mårtens och Marias sommarstuga, i en liten stuga vid sjön i Västergötland, var det som hemma: barn som lekte, grillning, fågelsång och vår hund Bosse som sprang runt som om han hade en osynlig batteri. Måltiden pågick från tidig eftermiddag till sen kväll. De äldre gästerna gick hem, barnen somnade, och kvar satt vi vännerna, värdarna och Arne.
Vi drack te med bärpaj och pratade. Då började Arne åter igen:
Så, Katja, varför är Alva fortfarande ogift? Ni har ju varit gifta i tio år.
Inte alla har turen att bli kära på tredje året, som jag, svarade Katja med en axelryckning. Alva studerade och jobbade då, så hon hade ingen tid.
Gifte du er som en oskuld?
Va? skrattade Katja. Mårten och jag har varit tillsammans sedan första kursen!
Men han var den första?
Vill du se ditt pass? protesterade Mårten. Min fru blev min, punkt.
Så då var hon “ren”. Det är respekt. Att gifta sig med någon som har haft flera partners är en skam för familjen!
Vilken slags respekt kräver ni att någon ska vara “utan historia”? fnissade Leni. Så varför gav du då hopp till Alva?
Jag lovade inget, ryckte Arne på axlarna. Din väninna bör förstå att hon är av en andra sort. För ett äktenskap med henne behövs starka skäl, och jag ser inga.
Så jag är en tredje sort, skiljad med ett barn, log Leni. Stackars dig, man. Du och din släkt.
Hur talar du med kvinnor i mitt hus? reste sig Mårten. “Sorten” är din! Du är som en gammal sill! Han grep tag i Arne och drog ut honom på gården. Det var lätt för honom två meter lång, muskulös.
Bort härifrån! Jag låter inte någon förstöra vår fest. Om det inte hade varit för tjejerna hade jag redan gjort dig av med en puck. Du är ingen gäst.
Alva, jag ska åka. Stannar du med mig eller blir du kvar? ropade Arne stolt medan han tog hennes väska.
Alva skrattade så att tårarna rann, men kunde inte svara. Arne, utan att vänta på hennes stöd, slog i grindporten och körde iväg.
Tack, Mårten, fnissade Alva. Ingen man mer! Inte ens en gammal sill!
Dåliga idéer att förklara äktenskapet för honom, log Katja. Men vilken karaktär han är! Tjejer, hörde ni? Jag är den första sorten, och ni är redan där.
Skämten räckte hela kvällen. Sen körde Leni Alva hem. Livet återgick till vanliga patientbesök och att fylla i journalerna.
Arne ringde aldrig mer.
Hej Alva, du har ett brev på receptionen.
Tack, Lisa, jag kollar på det senare.
När jag avslutade mitt pass öppnade Alva kuvertet. Inuti låg
Det här har lärt mig att man inte ska låta sina egna fördomar diktera andras liv. Att respektera människors val, oavsett om de passar in i våra egna mönster eller inte, är den verkliga vägen till mognad.
Arne.
