Mellan sanning och dröm
Elisabet svepte in sig i sin gamla men så trygga yllefilt och lutade sig mot soffhörnet. Utanför det stora fönstret dansade snöflingor mjukt, långsamt ned över Södermalms hustak, virvlande runt gatlyktans ljuskägla som i någon tyst balett. Hon hade just kommit hem från en brokig, overklig provning av sin brudklänning i butiken på Götgatan ett ögonblick hon hade väntat på sedan barndomen. På knät låg en liten kasse med skimrande örhängen, en tunn, skimrande tiara, och andra små ting som skulle fullborda hennes bröllopsoutfit. Tankarna snurrade svävande: hon såg sig själv i spegelns glasskärva, såg ljuset spela i accessoarerna, kände alla gästers blickar förvånade, kanske till och med förtrollade.
Allting gick i mjuka vågor, men så ringde det plötsligt på dörren. Ljudet trängde igenom både snö och filtar, så skarpt att Elisabet ryckte till och nästan tappade kassen. Klockan på väggen visade 18:50. Vem kan vilja något nu? Tänkte hon på ett kvarglömt paket från Postnord? Eller var det kanske Siri från våningen under, som hoppades låna lite mjöl?
Hon smög till dörren och kikade genom titthålet in i det blekgröna trapphuset. Det var omöjligt att se exakt vem som stod där silhuetten var lång, men ansiktet doldes i skuggor. Hennes hjärta slog i otakt, och hon blev stående mellan sanning och dröm.
“Vem är det?” frågade Elisabet med sin mjukaste röst, fast den brast lätt i kanterna.
“Det är jag, Viktor,” ekade ett dämpat, men oroväckande bekant svar. “Jag måste prata. Nu.”
Hon tvekade. Ville egentligen låsa säkerhetskedjan och blunda. Men kanske något hade hänt med Saga? Något skrämmande? Hon vred om låset och öppnade dörren en spricka. Viktor klev in, snön smälte till grå vattenfläckar på hans kappa. Hans ögon brann med något främmande, och Elisabet kände genast vibrationen av overklighet; sakerna i rummet blev suddiga i kanterna.
“Kom in,” sa hon snabbt, ännu i limbo mellan vardag och mardröm. “Du fryser ju.”
Viktor sparkade de blöta kängorna mot parketten, utan att märka fläckarna. Han såg sig inte omkring, fastnade bara i fjärran, någonstans mellan Kungsträdgårdens träd och KTH:s kupoler, såg kanske något hon aldrig kunde ana.
“Elisabet” sa han långsamt, med händerna inknutna i ett par spräckliga vantar. “Jag Jag står inte ut mer. Jag är kär i dig!”
Hon stirrade, isande kallt, och tiden gick långsammare. Hade hon hört rätt?
“Viktor, du”, men rösten dog bort i drömmen.
Viktor korsade rummet på tvärs, som om han traskade genom snö på en skogsväg, rädd för att drömflickan framför honom skulle blekna.
“Jag vet att du ska gifta dig. Det här är vansinne! Men jag kan inte tiga längre. I månader har jag försökt glömma, men det går inte. Jag började ens träffa Saga bara för att få vara nära dig. Ville se dig, höra dig skratta. Men har aldrig älskat henne. Aldrig, Elisabet!”
All luften försvann ur Elisabet. Hon såg i snabbspolning hur Viktor skrattat med Saga på midsommar, hållit henne försiktigt i handen, viskat saker på stökiga förfester. Allt? Bara illusion? Plötsligt kröp väggarna närmre.
“Viktor Fattar du vad du säger? Jag älskar min fästman. Vi gifter oss om ett par veckor. Och Saga är min vän…”
Hans ögon var fulla av eld, men bakom låg något sprucket och sårbart.
“Jag vet, men kan inte tiga mer! Du försvinner från mig för alltid snart Jag borde ha sagt det här tidigare. Och Saga, hon är bara Hon har aldrig betytt något. Du måste förstå!”
Elisabet tog ett steg tillbaka, som om brädgolvet blev till is.
“Du är min vän, Viktor. Men jag älskar någon annan. Allvarligt jag ser dig bara som vän. Förstår du?”
Han föll ut i tystnad, stirrade på ett ringfodral av slitet svart sammet han nu tog fram. Ett mönster av runor löpte längs kanten så typiskt svenskt. Ett litet gnistrande bergkristall blänkte kort i lampans sken.
“Lämna honom! Välj mig, Elisabet. Jag svär vid Storsjön, jag gör dig lycklig.”
Hon såg på honom länge såg Saga, såg lögner, såg islossningen om våren.
“Res dig upp, Viktor,” viskade hon.
Han följde order, viljan seg och tung. Hans ögon var hav av dimma, sista hoppet sjönk sakta.
“Tror du mig inte?” Hans röst skälvde, mest av trötthet.
“Jag tror dig. Du är ärlig. Men det förändrar inget. Förlåt, men du är inte min. Inte ens om du varit först.”
Viktor närmade sig, nu skörgående, som en fjäril mot eldslåga.
“Varför? Jag har sett hur du ser på mig. Det gnistrar ibland!”
Elisabet gled mot dörren en önskan om att falla genom hallgolvet ut i natten.
“Det är inte kärlek du känner, Viktor. Det är en illusion. En dröm du skapat där jag är någon sorts Skogsrå, och Saga bara en skugga. Vi måste avsluta här.”
Viktor knep ihop nävarna. Allt sprack, men inte av vrede, utan av hjälplöshet.
“Jag älskar dig, Elisabet. På riktigt. Du är allt.”
Hon svalde, rädd att något skulle brista, rädd för Sigurd Drakedräparen i hans blick.
“Och Saga, då? Du har lurat henne, och ändå ber du mig lämna mitt liv för dig?”
“Jag vet att jag gjort fel. Men även om jag fick börja om skulle jag göra om det. Hela vägen.”
Hon såg bort mot sin mobil en längtan att ringa vem som helst.
“Du måste tala med Saga. Du måste berätta sanningen.”
Men han skakade på huvudet.
“Varför? Hon betyder inget.”
Något hårdnade i Elisabet. Hon ville känna medlidande, men vågade inte. Det kunde bli farligt.
“Det blir ingen framtid för oss. Inte för dig och Saga heller. Tror du att jag kan vara tyst om detta?”
Viktor öppnade munnen att säga något, men tystnade när han såg hennes obeveklighet.
“Jag går. Men jag ger inte upp, Elisabet.”
“Nej, Viktor. Vänta inte. Hitta någon verklig, inte en saga. Och nu, var snäll och gå.”
Han lämnade, som en gammal, snötyngd björk. På tröskeln vände han:
“Tack för att du var ärlig. Men jag säger ändå inte adjö.”
Han gick ut i vintergatan, och snöfallet dolde hans spår i drömmen, där Sveavägens asfalt blev till mjölkvit skogsglänta. Elisabet satt kvar, andades ut det sista av oron, och gick långsamt till fönstret. Hon såg honom försvinna in i det snöiga Stockholm, ryggens bultande ensamhet, och visste hon måste ringa Saga. Om hon var tyst, skulle Viktor kanske förvandla lögnen till verklighet.
Hon tog upp mobilen, sög in vårvinterluften.
Hej Saga, vi måste tala. Det är rätt viktigt.
Ett prassel hördes i luren, ett hastigt inandande.
Vad har hänt? Du låter så stirrig…
Elisabet försökte samla orden till en bro.
“Viktor var hos mig. Han berättade att han började vara med dig bara för att komma nära mig. Han säger att han aldrig älskade dig… Han vill att jag lämnar min fästman och är med honom. Jag är rädd, Saga. Han var verkligen inte sig själv Så märkligt instabil.”
Saga tystnade länge. Elisabet hörde klockans tickande, såg snön dansa. Men till slut kom Sagas röst, tunn och sårbar.
Vad betyder det? Han menar allvar?
Tyvärr. Jag vill hellre du vet nu än lever ovetande. Du är min vän! Och han han har tappat förståndet. Jag skulle inte släppa in honom. Är du ensam hemma nu?
Ett dovt hum.
Det blir nog bra. Tack för att du berättade.
Förlåt, Saga. Verkligen.
Det är bäst. Ingen mår bra av lögner.
De sa hej då, och Elisabet stod en lång stund vid fönstret och såg snöflingorna i lyktornas sken, en drömstad där människor blandar kärlek och sanning, där allt ändå pågår, trots att hjärtan går sönder.
Borta på Fredhälls kök satt Saga kvar, kaffekoppen kall. Vikens mörka vatten blandades med minnen snabba cykelresor över Västerbron, Viktors hand över hennes på filmklubben. Alla ögonblick vred sig, bleknade. Ett isblock av att inte duga till blev kvar inuti, men världen snurrade ändå, sekund för sekund, tick-tick från funkisklockan på väggen.
Hon hörde dörrklockan. Var det Viktor igen? Hon gick sakta dit, kände sig som på väg genom ett annat tågreseskenario där klockor gick baklänges.
Viktor stod utanför, varken äldre eller yngre, bara våtare. Hon öppnade ändå.
Du kom, började han. Elisabet har redan berättat? Du menade allt, då…
Saga nickade stelt. Hon ville egentligen mest be honom försvinna, sjunka djupt ner i Mälaren.
Vad tänkte du på?
Han såg på henne en sekund av evighet, sedan tog han fram ringen igen nu sprucken i sömmen.
Ta den här. Förlåt.
Hon såg på ringen, som om det var ett fossil från en annan tid.
Behåll den. Jag vill inte ha minnen av dig.
Viktor rös, han ville säga något om ett nytt början, men Saga sträckte ut handen i en tyst gest att han skulle lämna henne i fred.
Han försvann, och in genom dörren kom genast nästa gäst, som i en dröm där karaktärer byter plats oväntat: det var Johannes, Elisabets fästman, iklädd svart rock och med is i blicken.
Jag vet allt, sa han, och Viktor såg genast mindre ut, nämndes knappt alls.
Innan Viktor hann svara höjde Johannes rösten:
Tyst! Nu räcker det.
Ett snabbt, rent slag. Viktor tog sig om munnen, blodet färgade mattan. Johannes stod stadigt kvar.
Hör du mig nu? Kommer du nära Elisabet igen så ångrar du dig. Det är ett löfte.
Saga stirrade i tomhet. Ännu en saga gick sönder, en svensk folkvisa i moll. Och när Viktor snubblade ut och gatan slöt honom i sin famn stirrade Johannes på Saga, nu mildare.
Förlåt. Kanske var det dumt, men ibland måste man vara tydlig.
Hon såg på honom, och visste: även när människor gör illa varandra, är de fortfarande bara människor. De längtar, missuppfattar, hoppas.
Efteråt satt Saga länge och såg ut över det snötäckta stadsljuset. Känslan som blev kvar var frostig och ren. Nu skulle allting växa om på nytt.
Viktor vandrade längs Hornstulls snötäckta gator. Han såg inte tunnelbanan, såg inte måsarna; bara svepte ett tomrum mellan gamla minnen. Nästa dag dök han upp på arbetsplatsen, blå och tyst. En vecka senare bad han om transfer till en annan stad borlänge, Östersund, Umeå? Spelade ingen roll längre.
Innan han tog tåget sålde han ringen tillbaks till den trötta expediten på Guld & Silversmedjan. De kronor han fick 4300 SEK skickade han till Sagas konto. “Förlåt. Det här är ditt i rättens namn,” skrev han.
Medan han väntade på tåget letade han i snöfallet efter något slags tecken. Men vinden blåste bara isflingor i ansiktet, och drömmen tog slut.
I ett varmt kafé under slingrande lampor på Östermalm satt nu Elisabet, Saga och Johannes. Trippelchoklad, dimmiga rutor, långsamma samtal om framtiden. Elisabet berättade om bröllopsplaner, Johannes log snett, Saga satt tyst och såg snöflingorna virvla.
“Jag är inte arg på honom längre”, sa Saga. “Bara ledsen att det blev så.”
Elisabet lade sin hand över Sagas, värmen flödade genom fingrarna.
Du förtjänar något verkligt, Saga, viskade hon.
Saga såg drömmen försvinna bort österut, in över fjärden. Men visste: någon gång, i någon annan vinter, skulle hon nog tro på någon igen fast nu med öppna ögon.
Utanför fortsatte snön att falla, tvättade bort spåren av det som varit. Och mellan tystnaden och samtalet dansade livet vidare, som det alltid hade gjort i Stockholm overkligt, vackert, och helt sant.
