**21 oktober 2023**
Det känns som att jag har levt ensam i över ett år nu. Officiellt är jag gift, har ett barn, ett hem… men min man, han är aldrig här. Antingen jobbar han till sent eller så är han i sin mors lägenhet. Det som gör ont är att han inte ens ser något problem med det. Ingen förståelse, ingen medkänsla. För honom är allt normalt – han jobbar, hjälper sin mamma, och kommer hem bara för att sova.
Vännerna säger: *”Vänta bara, när du är tillbaka från föräldraledigheten kommer allt ordna sig.”* Men problemet är inte föräldraledigheten. Jag har bara slutat blunda. Förr urskuldade jag honom – *han är trött, har ett krävande jobb* – men nu ser jag hur vårt äktenskap långsamt faller sönder.
Vi bor i Malmö, i en vanlig tvåa. Jag är hemma med vår lille son, medan min man, Erik, jobbar på ett stort logistikföretag. Nyligen fick han befordran, och sedan dess känns det som om han försvunnit. Kommer hem vid midnatt, går tidigt, och när han inte jobbar – då är han hos sin mamma.
Birgitta, hans mamma, började dra in honom till sig efter förlossningen. *”Kan du inte fixa en propp?” “Dörren låser inte.”* Till en början var det småsaker, men nu har det blivit en vana. För några månader sen började hon plötsligt renovera – akut, minsann. Taket var skevt, tapeterna lossnade… och vem betalar? Erik. Vi? Vi lever på resterna av hans lön. Barnbidraget räcker knappt till blöjor.
När Erik hade semester erbjöd han sig att hjälpa henne då, men hon vägrade: *”Det är bra som det är.”* Nu måste allt göras på en gång. Så nu är han där varje helg. *”Jag ska bara titta förbi en stund”*, men han kommer hem efter midnatt. Ibland undrar jag vem som egentligen är den viktigaste kvinnan i hans liv – jag eller hans mamma.
Birgitta frågar aldrig efter sitt barnbarn – inte direkt. Allt går genom Erik. Hon har inte erbjudit sig att hjälpa, inte kommit för att låta mig vila en stund. Men hon kan absolut be Erik: *”Glöm inte att komma, jag behöver hjälp med garderoben och sen kaklet.”*
Jag är trött. Trött på att känna mig ensam trots att jag har en man. Trött på att se vår son sträcka ut armarna efter sin pappa, bara för att Erik gå rakt in i duschen, äta under tystnad och somna. Jag har försökt prata med honom, förklara att vi behöver en familj, inte en man som jagar sin mors godkännande. Men han rycker bara på axlarna:
*”Jag är ju inte ute med andra kvinnor. Jag tjänar pengar, vad mer vill du? Ska jag säga upp mig?”*
Ja, han förser oss med pengar. Men pengar kan jag tjäna själv. Vad jag inte kan ge min son är en pappa som alltid är upptagen hos farmor. Jag behöver inte en bankomat. Jag behöver en man. En partner. En vän. En far till vår son.
Så här sitter jag, i den här lägenheten, med leksaker, blöjor och en evig trötthet. Och känner mig övergiven. Glömd. Ensam. Fastän jag bär vigselringen på fingret…
**Idag lärde jag mig:** Ett äktenskap byggs inte bara på plikter, utan på närvaro. Pengar kan köpa saker, men inte lycka.
