Tre år senare ångrade hon sig bittert
Gunilla röt åt sin svärdotter: Ta din unge och gå ut. Det där är inte vårt barn. Och Erik litade så mycket på dig! Allt Lovis kunde göra var att krama om sin son och gråta. Under hela graviditeten hade Gunilla fortsatt insistera att Lovis inte väntade barn med hennes son. Erik hade alltid varit mammas lilla pojke, och hela livet dansat efter hennes pipa. Inte ens giftermålet ruckade på det mönstret. Och Lovis, ja – vad skulle hon göra? Hon kastade bara sorgsna blickar mot sin make, med ögon fyllda av tårar.
Erik, varför låter du din mamma hacka på mig för minsta lilla? Vad har jag gjort för fel?
Ha lite tålamod, älskling. Det är ju mamma!
Men den berömda droppen som fick bägaren att rinna över, blev svärmors anklagelse om att det nyfödda barnet inte alls var Eriks. Det fanns ingenting kvar att rädda. Lovis packade ihop alla småbarnsgrejer och drog hem till sina föräldrar. Men det var inte själva utflytten som sved mest nej, Lovis var fullständigt knäckt när Erik inte ens försökte stoppa henne.
Svärmor Gunilla strålade av triumf. Äntligen skulle saker återgå till det normala. Hon mindes nostalgiskt kvällarna då hennes Erik kom hem efter jobbet, de satt till bords tillsammans, åt middag, drack te och hade mysiga samtal. Typiskt svenskt svenske fika och småprat.
Men en dag hände något hon inte kunnat föreställa sig. Erik promenerade hem sent från arbetet i Malmö, när en okänd ligist hoppade på honom, slog till honom och rånade honom på alla sina kronor. Tyvärr vaknade aldrig Erik igen utan drog iväg till de sälla jaktmarkerna. Gunilla tappade fotfästet totalt. Kväll efter kväll smög hon in i sonens rum, klappade hans saker och grät…
Samtidigt gick det strålande för svärdottern. Här sprang Lovis omkring, sprudlande glad, på väg att hämta sin son från förskolan. Hon hade precis blivit befordrad på jobbet, hennes nya favoritkarl lagade mat åt henne och ungen levererade prestationer som ett riktigt svensk smågeni, redan i dagisåldern. En dag råkade Lovis stöta ihop med sin gamla svärmor och det var ett ögonblick som nästan fick hennes hjärta att stanna. Gunilla såg ut som en vilsekommen själ, knappt ens skuggan av sitt förra jag.
Ja, det är Erik. Jaså, det var så det blev, Erik snörvlade hon fram bland tårarna. Snälla, förlåt mig. Jag förstörde din familj. Och min egen. Jag är världens sämsta människa
Lovis kunde inte låta bli att känna medkänsla för den forna svärmodern. Idag får farmor Gunilla ibland komma förbi och umgås med sitt barnbarn lagom mycket, på svenskt vis.
