Tre år senare ångrade hon sig bittert…
Birgitta skrek åt sin svärdotter: Ta ditt barn och gå härifrån. Det där är inte vårt barn. Och Erik litade så mycket på dig! Allt Klara gjorde var att hålla om sitt barn och gråta. Birgitta vägrade genom hela graviditeten att acceptera att svärdottern verkligen var gravid med hennes sons barn. Erik hade alltid varit en typisk mammas pojke, helt styrd av henne. Inte ens hans äktenskap hade förändrat detta, och svärdottern kunde inget göra allt hon kunde göra var att se på sin man genom tårar.
Erik, varför låter du din mamma beskylla mig för allt? Vad har jag gjort för fel? Ha tålamod, älskling. Det är min mamma det handlar om! Men när svärmodern sa att det där barnet inte var hans bröt något inom Klara. Hon såg inget annat val än att packa ihop barnets små kläder och flytta hem till sina föräldrar. Det värsta var inte själva flytten, utan att Erik inte ens försökte stoppa henne den dagen.
Svärmodern kände sig nöjd, hon trodde äntligen att allt skulle bli som förr. Hon mindes kvällarna när Erik kom hem från sitt jobb i Malmö, hur de brukade sitta ner tillsammans, äta middag, dricka kaffe och samtala om dagen som gått.
Men en kväll förändrades allt. Erik var på väg hem från arbetet sent, när en okänd rånare överföll honom i Malmö centrum. Han föll mot marken och återfick aldrig medvetandet. Birgitta förlorade allt. Hennes värld rasade, och varje kväll vandrade hon rastlöst in i sin sons gamla rum, rörde vid hans saker och grät tyst.
Under tiden gick Klaras liv vidare och det gick henne väl. Hon hämtade sin son från förskolan, avancerade på jobbet och hennes nya partner lagade middag när de kom hem. Hennes son gjorde henne stolt, redan i så unga år.
En dag såg Klara plötsligt sin före detta svärmor på en parkbänk. Birgitta såg nästan ut som en hemlös, bruten och trött. Det fanns knappt något kvar av den kvinna Klara en gång kände.
Åh, Erik… Ja, så var det, Erik, sade Birgitta gråtande. Förlåt mig. Jag förstörde din familj, men samtidigt min egen. Jag har varit fruktansvärd…
Klara fylldes av medlidande för sin gamla svärmor. Numera lät hon ibland farmor träffa sitt barnbarn för hon insåg att hat bara skapar ensamhet, medan förlåtelse kan hela sår och föra människor närmare varandra. Livet är för kort för att lägga tid på bitterhet.
