Tre år senare ångrar hon sig bittert…
Annika skrek åt sin svärdotter: Ta din son och gå ut härifrån! Det där är inte vårt barn. Och Erik litade så mycket på dig! Allt som Elin kunde göra var att krama om sin son och gråta. Annika, under hela svärdotterns graviditet, fortsatte säga att Elin omöjligt bar hennes sons barn. Erik hade alltid varit mammagris, under sin mors kontroll hela livet. Inte ens äktenskapet hade förändrat honom. Och Elin, hon stod bara tyst, kämpade tappert men maktlös, med tårfyllda ögon som sökte sin mans blick.
Erik, varför låter du din mamma behandla mig så illa? Vad har jag gjort för fel? Var lite tålmodig, älskling. Det är ju min mamma! Men droppen kom, när svärmodern påstod att barnet Elin nyss fött, inte kunde vara Eriks. Det fanns ingenting kvar att göra. Jag packade alla mina saker, reflekterade Elin i sin dagbok, de små barnkläderna och gav mig av hem till mina föräldrar. Men det som sårade mest var inte själva flytten. Nej, det var att Erik inte gjorde minsta ansträngning för att stoppa mig. Han stod bara där, tom i blicken.
Annika kände sig triumferande. Äntligen skulle hon få livet tillbaka så som det var innan: när Erik varje kväll kom hem från jobbet, de satt tillsammans vid köksbordet, delade middag, drack sitt kaffe och förde trevliga samtal.
Men så, en dag, hände det oväntade. Erik var på väg hem från sitt arbete sent på kvällen när en okänd man plötsligt överföll honom, slog ner honom och rånade honom. Erik återfick aldrig medvetandet och gick ur tiden. Annika höll på att förlora förståndet. Varje kväll gick hon in på sonens rum, smekte hans saker och grät.
Och Elin då? Hon mådde bra. Hon sprang lycklig för att hämta sin son på förskolan, hade just fått en befordran på jobbet, sambon Daniel lagade middagen och pojken gjorde henne stolt med allt han redan lärt sig fastän han bara var några år gammal. En dag fick Elin syn på Annika i staden och blev nästan rädd av vad hon såg. Annika såg ut som om hon inte hade något hem, så tunn och sliten hade hon blivit.
Åh, det är ju Erik mumlade Annika gråtande. Förlåt mig. Jag förstörde din familj och min egen. Det finns nog ingen sämre människa än jag. Då kände Elin medkänsla med sin förra svärmor. Nu får Annika ibland träffa sitt barnbarn, om än sporadiskt. Och varje gång känns det, som om tiden stannat och att allt kunde ha varit annorlunda.
