– Medan vi säljer lägenheten får du bo på äldreboende, mamma, sa dottern Lena gifte sig sent i livet. Under lång tid hade hon otur med kärleken, och som fyrtioåring trodde hon inte längre att hon någonsin skulle träffa rätt man. Fyrtiofemårige Henrik visade sig vara långt ifrån någon drömprins. Han hade varit gift flera gånger och hade tre barn, till vilka han, efter domstolens beslut, fått överlåta sin lägenhet. Därför blev Lena, efter ett antal månader i tillfälliga bostäder, tvungen att dra med sig maken hem till sin sextioåriga mamma, Margareta. Henrik rynkade genast på näsan och visade tydligt sitt missnöje med lukten i lägenheten. – Det luktar gammalt här inne, klagade han med ogillande. Du borde verkligen vädra. Margareta hörde tydligt vad svärsonen sa, men låtsades att hon inte hörde. – Var ska vi bo då? suckade Henrik, som uppenbarligen inte gillade deras nya boende. Lena började genast oroa sig för att göra maken nöjd, och tog mamman åt sidan. – Mamma, jag och Henrik tar ditt rum så länge, viskade Lena. Du kan bo i det lilla rummet tills vidare. Samma dag blev Margareta utan pardon utvisad till ett annat rum, som knappt gick att bo i. Hon fick själv bära över sina saker, eftersom svärsonen vägrade hjälpa till. Från den dagen blev livet tungt för Margareta. Henrik var missnöjd med allt: maten, städningen, tapeterna. Allra mest irriterade han sig dock på lukten. Han ansåg att lägenheten luktade gammalt och att det gav honom allergi. Han hostade teatraliskt varje gång Lena kom hem. – Så här kan vi inte ha det. Vi måste hitta en lösning! utbrast han argt till Lena. – Vi har inte råd att hyra en egen lägenhet, suckade Lena uppgivet. – Skicka din mamma någonstans. Jag kan inte andas här! snäste Henrik. – Men vart skulle hon ta vägen? – Det får du komma på själv! Men det här går inte längre. Den här lägenheten måste säljas så vi kan köpa en ny, sa Henrik. Prata med din mamma! – Vad ska jag säga? frågade Lena oroligt. – Hitta på något! Lägenheten blir ändå din en dag. Vi kan lika gärna skynda på processen, sa Henrik kallt. – Det känns inte rätt… – Vem är viktigast för dig, jag eller hon? Jag tog dig som fyrtioåring – ingen annan ville ha dig, påpekade han hårt. Blir du ensam kommer ingen ny att ta hand om dig. Lena sneglade på maken och gick in till mamman där hon nu tvingats bo. – Mamma, trivs du inte här? började Lena försiktigt. – Har ni gjort mitt rum ledigt igen? undrade Margareta oroligt. – Nej, vi har ett annat förslag. Den här lägenheten kommer ändå bli min eller hur? frågade Lena osäkert. – Ja, så är det. – Då säljer vi den nu istället, och köper en annan, med bättre standard. – Men kan vi inte bara renovera den här istället? – Nej, vi säljer och köper nytt. – Men var ska jag bo då, dotter? frågade Margareta med darr på rösten. – Du får tillfälligt bo på äldreboende, sa Lena glatt och försökte låta övertygande. Det är bara tills vi är klara. Sen hämtar vi dig! – Lovar du? frågade Margareta hoppfullt. – Självklart. Vi fixar allt och sen får du ditt nya hem, sa Lena och tog sin mamma i handen. Margareta lät sig övertalas, skrev över lägenheten, och sedan ordnade Henrik snabbt flytten till äldreboendet. – Packa mammas saker! Nu kör vi henne, jublade Henrik. – Redan? Lena kände hur skulden ökade. – Varför vänta? Hon är ingen nytta, bara besvär. Hon har levt sitt liv, nu får vi leva vårt! sa Henrik kallt. – Men lägenheten är ju inte ens såld än? – Gör som jag säger, annars blir du ensam igen! sa han hotfullt. Två dagar senare kördes Margaretas saker till äldreboendet. Under resan dolde hon tårarna för dottern – hennes hjärta anade oråd. Henrik följde förstås inte med. Han skulle “vädra ut den gamla lukten”. Margareta blev snabbt inskriven på boendet. Lena tog hastigt farväl. – Kommer du verkligen att hämta mig, dotter? frågade Margareta hoppfullt. – Självklart, mamma, svarade Lena och tittade bort. Hon visste att Henrik aldrig skulle låta henne ta hem mamman. När lägenheten väl var såld köpte paret snabbt en ny, som Henrik registrerade i sitt namn – Lena kunde man ju ändå aldrig lita på, menade han. Flera månader senare tog Lena mod till sig och nämnde sin mamma, men Henrik blev ilsk. – Får du för dig att prata om henne igen så slänger jag ut dig! hotade Henrik. Lena teg och slutade nämna sin mamma. Några gånger tänkte hon besöka äldreboendet, men istället för att se mamman i tårar ändrade hon sig. Margareta satt i fem år och väntade varje dag på att Lena skulle komma. Hon fick aldrig se sin dotter igen. Till slut orkade hennes hjärta inte mer. Lena fick veta detta först ett år senare, när Henrik kastat ut henne, och hon kom att tänka på sin mamma. Skuldkänslorna blev så övermäktiga att hon gick i kloster för att sona sin skuld.

Medan vi säljer lägenheten kan du väl bo på äldreboendet så länge, föreslog dottern.

Maj-Britt hade gift sig sent i livet. För att vara ärlig hade turen inte riktigt varit på hennes sida, och som fyrtioåring hade hon slutat hoppas på att träffa, enligt henne, en anständig man.

Den 45-årige Sven visade sig vara en riktig drömprins, sådär om man gillade återvunnet material. Han hade varit gift ett antal gånger och hade tre barn, som han på rekommendation från tingsrätten skrivit över sin lägenhet på.

Så efter diverse flyttar mellan olika andrahandskontrakt blev det så att Maj-Britt fick släpa med sig maken hem till sin mamma, Karin, som just fyllt sextio.

Sven grimaserade redan i hallen och drog in doften genom näsan som en inspektör på jakt efter fakta.

Här luktar det tant, muttrade han kritiskt. Du borde vädra.

Karin låtsades att hon inte hörde svärsonens kommenterar, men himlade diskret med ögonen.

Var ska vi bo då? suckade Sven, märkbart missnöjd med sitt nya palats.

Maj-Britt blev stressad, ville göra maken nöjd, och drog med sig mamma åt sidan.

Mamma, jag och Sven tar ditt sovrum, viskade hon, du får stå ut i den lilla kammaren så länge.

Redan samma dag blev Karin utan pardon flyttad till det där minimala rummet som knappt kunde kallas bostad. Hon fick packa ihop sitt bohag själv, eftersom svärsonen bestämt hävdade att han hade ont i ryggen.

Och så började den tuffa tiden för stackars Karin. Sven var missnöjd med allt: maten, städningen, tapetfärgen.

Men allra mest störde han sig på lukten. Han påstod till och med att han utvecklat allergi mot själva doften av gamla tapeter.

Så fort Maj-Britt visade sig i dörren hostade Sven till demonstrativt.

Såhär kan vi inte ha det! Här måste till en förändring! utbrast han dramatiskt.

Vi har inte råd att hyra något eget, svarade Maj-Britt uppgivet.

Skicka din mamma någonstans, klagade Sven och knep ihop näsborrarna. Det går ju inte att andas.

Vart då?

Vart som helst! Men helst säljer vi den här uråldriga lägenheten och köper något fräscht, mumlade Sven och såg sig omkring med avsmak.

Vad ska jag säga till mamma? undrade Maj-Britt.

Kom på nåt. Lägenheten blir ju ändå din så småningom. Vi bara… påskyndar processen, sa Sven kallt.

Det känns dumt…

Du måste bestämma dig. Vem betyder mest? Jag, eller mamsen? Vem tog hand om dig när du blev gammal ungmö vid fyrtio? Om jag sticker får du nog förbereda dig på ensamhet igen! sa Sven med den där tonläget som får folk att börja lämna rummet.

Maj-Britt sneglade på maken och smög iväg till Karin i hennes lilla skrubb.

Mamma, det är väl inte så kul att bo här bland alla flyttkartonger? försökte Maj-Britt trevande.

Får jag tillbaka mitt gamla rum, eller? undrade Karin hoppfullt.

Nej, vi har ett annat förslag. Du kommer ju ändå skriva över lägenheten på mig, eller hur?

Ja, självklart.

Men då säljer vi den nu, så vi kan köpa en bättre i ett trevligare område.

Eller så renoverar vi denna?

Nej, vi behöver något större.

Och var hamnar jag då? Karins läppar började darra.

Du kan bo på äldreboendet tills vidare, log Maj-Britt brett, men det är bara tillfälligt! Sedan tar vi hem dig igen.

Lovar du? frågade Karin med en liten strimma hopp.

Så klart, mamma! Vi fixar allt, renoverar och sen flyttar du hem, sa Maj-Britt och klappade moderns hand.

Vad skulle Karin göra? Hon kapitulerade, skrev på pappren.

När allt var klart gnuggade Sven händerna nöjt.

Packa Karins grejer nu, vi måste ju köra henne till äldreboendet, kommenderade han.

Redan? pep Maj-Britt, plågad av skuldkänslor.

Ju förr desto bättre. Hon får väl klara sig på pensionen. Det har varit nog stök här, nu vill vi ha lite lugn, sa Sven med myndig stämma.

Men vi har ju inte ens hunnit sälja lägenheten än…

Gör som jag säger, annars blir du ensam, sa Sven allvarligt.

Två dagar senare packades Karin, tillsammans med sina loppisfynd och mormors arvegods, in i bilen för färd mot äldreboendet.

Under bilresan tjuvtorkade hon tårarna så inte Maj-Britt skulle märka. Hjärtat kändes tungt som surdegsbröd.

Sven ville såklart inte följa med han skulle vädra ur lägenheten från obehöriga dofter.

Karin blev snabbt inskriven på boendet, Maj-Britt tog ett snabbt förvirrat adjö och rusade därifrån.

Du kommer väl tillbaka och hämtar mig? undrade Karin hoppfullt genom fönstret.

Självklart, mamma, mumlade Maj-Britt och tittade åt ett annat håll.

Innerst inne visste hon att Sven aldrig skulle gå med på att Karin flyttade in igen.

Snart såldes lägenheten som om det vore halva priset på IKEA, och de skaffade en ny bostad, i Svens namn. Dig kan man ju inte lita på med pappren, sa Sven vänligt ironiskt.

Efter några månader försökte Maj-Britt prata om mamma, men fick ett ilsket utbrott till svar:

Om du så nämner henne igen, åker du ut! Morrade Sven.

Maj-Britt höll tyst, medveten om att det där var inget skämt. Flera gånger var hon nära att hälsa på, men tanken på Karins tårar fick henne alltid på andra tankar.

Karin väntade på Maj-Britt varje dag i fem år. Men osedd av sin dotter somnade hon in, trött på väntan.

Maj-Britt fick veta det först ett år senare, när Sven kastade ut henne ur lägenheten och hon mindes sin mamma.

Skulden blev för tung att bära. Maj-Britt sökte sig till klosterlivet för att sona sin synd och det, ärligt talat, säger rätt mycket om svenskarnas inställning till kaffe, skuld, och kärlek.