Medan barnen och barnbarnen bor i en liten tvåa i Stockholms förorter, lever min svärsons föräldrar gott i en stor, ljus lägenhet i centrala Östermalm.
Min dotter, Elin, gifte sig för åtta år sedan. Tyvärr hade vi ingen tur med hennes make, Patrik, eller hans familj. Vi gör allt för våra barn, men de har ingenting att ge. Sedan bröllopet har vi fortsatt att brottas med samma problem, år efter år.
När det började knaka i fogarna kring deras boende såg svärföräldrarna snabbt till att dra sig undan det där rör inte oss, sa de. Vi fick sälja vårt eget hem i Vasastan, ett vackert tegelhus vi älskade, för att kunna köpa en liten lägenhet åt Elin och Patrik. Vi renoverade, köpte nya möbler allt på egen bekostnad. Inte en enda krona fick vi i stöd från Patriks föräldrar.
Jag hjälper dessutom till med barnbarnen. Elin är hemma med lilla Ingrid, medan Gustav går i första klass. Varje morgon skjutsar jag eller morfar honom till skolan det är omöjligt för Elin att hinna väcka upp två barn, klä dem och komma iväg i tid. Vi deltar helhjärtat i barnbarnens vardag.
Patriks föräldrar? Som alltid tittar de åt ett annat håll, låtsas som om det inte är deras problem. Ibland undrar jag hur man kan vara så likgiltig inför sina egna barnbarn.
Så har de varit ända från början. Till och med inför bröllopet vägrade de bidra. Jag ringde dem och föreslog att vi skulle ses, prata ihop oss inför att våra barn skulle gifta sig, men de svarade kallt:
Tänk om de skiljer sig om en månad? Nuförtiden skiljer sig ju 70% av alla par, det är inga garantier!
I slutändan ordnade vi bröllopet själva. Vi gav Elin och Patrik en bostad i bröllopsgåva. Deras föräldrar kom till bröllopet som främlingar och slängde nonchalant in ett kuvert med tusen kronor det var allt.
Ändå har Patrik ofta kommit med anspråk. Lägenheten vi köpte för åtta år sedan, en liten etta, var egentligen mer än tillräckligt för två vuxna. Men nu, med två barn, är det förstås trångt.
Jag tycker att Patrik borde vara mer driftig. Jag säger till honom: Kanske dina föräldrar kan hjälpa till lite? Eller om du behöver tjäna mer, ta ett extra jobb?
Men han svarar alltid: Jag kan inte be dem om det! och sänker blicken.
Jag har erbjudit mig att ta snacket själv med hans föräldrar, men han har till och med förbjudit mig att ta upp saken. Att det är pinsamt att fråga sina egna föräldrar, men helt okej att leva av sin frus föräldrar Det är märkligt, tycker jag. Han har tagit emot pengar av oss i åtta långa år utan att skämmas. Varför tjänar han inte ihop till sitt eget hem, som andra unga gör? Jag säger: Du är ung, Patrik. Sök extrajobb, åk iväg och jobba säsong om du behöver.
Men så här har det varit med Elin också. Hon ringer och beklagar sig; varför jag lägger mig i. Men vadå svärföräldrarna är sådana, de bryr sig inte och kommer aldrig hjälpa till, säger hon.
Det gör ont i mig de unnar sig semester på spa och har det gott, och Patrik förbjuder till och med Elin att säga något. Han är så mån om att skydda sina föräldrar, men han verkar aldrig bry sig om sina svärföräldrars välmående.
Sådan bitterhet, sådan frustration och ändå fortsätter vi, för barnens skull.
