Linnea stod vid fönstret i den lilla lägenheten i Göteborg, händerna darrade av frustration. Hon hade nyss avslutat ett samtal med sin mamma eller rättare sagt, avslutat det genom att slunga mobilen mot väggen så den gick sönder. Krossande känslor stormade inom henne: ilska, bitterhet och en överväldigande hjälplöshet. Tårarna bröt fram, och hon satte sig på golvet, förlamad av sin egen oro.
Linnea jobbade dubbla pass, men fick inget stöd hemifrån. Det gjorde smärtan ännu värre. Föräldrarna hade alltid prioriterat hennes syster, och nu när systern fått ny lägenhet i Stockholm, kändes det som Linnea försvann helt ur deras tankar. Hon ville vara glad för systerns skull men tankarna på pengar höll henne fast.
Hon hörde hur mamma ringde gång på gång. Första samtalet: mamma bad Linnea att låna ut några tusen kronor, för syster skulle behöva hjälp med nya lägenheten. Linnea visste att hon själv hade svårt att få ihop till hyran, så hon sa nej. Sedan kom en inbjudan till inflyttningsfesten Linnea tackade motvilligt nej igen.
Några dagar senare knackade mamma på dörren. Linnea hoppades att hon skulle be om ursäkt för att ha begärt pengar, trots att Linnea kämpade med sitt bolån. Men istället blev samtalet en kamp. Mamman verkade tro att Linnea bara tänkte på pengar, och undvek att prata om känslor. Linnea försökte förklara; det handlade inte bara om kronor och öre. Hon berättade om sin oro, om bolånet som höll henne vaken om nätterna något föräldrarna visste om, men ändå struntade i.
Till slut slöt mamma sig in i sig själv och sa att Linnea var för fixerad vid ekonomi. De började bråka, och Linnea frågade om hon gjort något fel varför blev hon behandlad annorlunda än systern? Hon längtade så efter att bli sedd och älskad.
Efteråt kände Linnea sig urholkad, men någonstans inombords tändes ett hopp kanske fanns det ändå en väg mot fred och förståelse. Kanske kunde hon en dag få den kärlek hon längtade efter från sin familj.
