Av pensionen brukade Daga Forsberg, förutom nödvändiga räkningar och inköp av mat på stormarknadens extrapriser, unna sig en liten gåva en påse kaffebönor. Bönorna var redan rostade, och när hon klippte hörnet av paketet spreds en bedövande doft i köket. Man måste andas in aromen med slutna ögon för att riktigt förnimma miraklet; då fylldes kroppen med en sådan kraft att gamla drömmar seglade upp: havens vågor, regnskogens täta grönska och avlägsna länders lockelser…
Allt detta hade hon aldrig själv upplevt, men hennes pappas berättelser levde kvar. Han var ofta borta på expeditioner i Sydamerika och brukade berätta för lilla Daga om sina äventyr vid Amazonas, medan han sörplade på sitt starka kaffe. Den där doften av kaffe påminde Daga alltid om honom tunn, solbränd och envis som få.
Hon visste alltid att hennes föräldrar inte var de biologiska. Krigets början slet henne, bara tre år gammal, från sin familj. En kvinna tog hand om flickan och blev hennes mamma för livet. Sedan följde ett vardagligt svenskt liv: skola, studier, arbete, giftermål, födsel av en son och till slut ensamhet. Sonen, övertalad av sin fru, hade flyttat till Uppsala för tjugo år sedan där han trivdes med sin familj. Under alla år besökte han bara sin hemstad en gång. De hördes av ibland, och han skickade pengar varje månad. Men Daga sparade dem på ett särskilt konto. På tjugo år blev det en ansenlig summa som skulle gå tillbaka till sonen. Senare.
Den senaste tiden hade en tanke slagit rot hos henne: Hon hade levt ett gott men lånat liv. Hade inte kriget kommit, hade hon kanske haft andra föräldrar, annat hem, ett helt annat öde. Hon mindes inte mycket av sina riktiga föräldrar, men väl en jämnårig flicka som alltid fanns vid hennes sida de där tidiga åren. Greta hette hon. Fortfarande kunde hon höra deras namn ropas: “Greta och Daga, kom in!”. Var de systrar? Vänner?
Tankarna bröts av ett sms pensionen hade kommit in! Perfekt, då kunde hon promenera till butiken och köpa kaffe; det sista tog slut igår. Hon tog sin käpp och undvek höstens vattenpölar på vägen mot affären.
Vid dörren satt en liten grå, randig katt och såg försiktigt på henne och de förbipasserande. Hjärtat knep till. Den stackaren fryser nog och är hungrig. Jag skulle tagit hem dig om jag bara kunde… Men vem tar hand om dig efter mig? Men av medlidande köpte hon en liten påse kattmat.
Hon tryckte ut lite geléfoder i ett tråg medan katten tålmodigt väntade, snällt tittande på sin välgörerska med förväntansfulla ögon. Plötsligt klev en robust kvinna ur butiken, med bister min. Med kraft sparkade hon till tråget så maten spreds ut på trottoaren.
Hur många gånger ska man säga till! Ska inte mata dem här! fräste hon och försvann iväg.
Katten åt försiktigt upp de utspridda bitarna och Daga kände ilskan stiga, samtidigt som första ilningen av migrän kom. Hon tog sig snabbt till busshållplatsen där det fanns bänkar. Med fumliga fingrar letade hon efter sina tabletter, men förgäves.
Smärtan tryckte som en järnring runt huvudet, ögonen svartnade, och en svag suck slapp ur hennes bröst. Då kände hon någon ta hennes axel. Framför henne stod en ung kvinna med orolig blick.
Hur mår du? Kan jag hjälpa dig? frågade hon.
Där, i påsen… Kaffet. Öppna den, snälla. viskade Daga.
Hon höll förpackningen mot ansiktet och andades in doften gång på gång. Värken lättade aningen.
Tack, vännen min, sa Daga svagt.
Jag heter Tindra. Tacka istället katten, den var med dig hela tiden och jamade så högt, log flickan.
Tack även till dig, lilla vän, sa Daga och klappade katten som nu satt hos henne på bänken.
Efter att Daga berättat att det var migrän, insisterade Tindra på att följa henne hem. Över svagt kaffe och smörgåsrån berättade Tindra:
Min gammelmormor får också migrän ibland. Hon bor i Falun med min mormor och föräldrar. Jag pluggar till sjuksköterska här i Stockholm. Hon kallar mig alltid vännen, precis som du. Förresten, har du letat efter din släkt, de biologiska?
Men vännen min, hur skulle jag kunna? Jag minns knappt något. Inget efternamn, ingen plats. Bara bombanfall och flykt på en hästskjuts… Och så en främling som blev min mamma. Efter kriget kom hennes man, och han blev min bästa pappa. Av allt från förr minns jag bara mitt namn. Nog dog min familj då, under bombningarna. Och Greta…
Tindra såg länge på henne.
Daga, har du ett födelsemärke som ser ut som ett lönnblad på höger axel?
Daga satte nästan kaffet i halsen.
Hur vet du det, vännen?
Min gammelmormor har ett exakt likadant. Hon heter Greta. Hon kan fortfarande inte prata om sin tvillingsyster Dagny utan att gråta. Dagny försvann under evakueringen, när tyskarna stängde vägen. De tvingades vända hem, men Dagny var borta. De sökte länge men fann henne aldrig.
Nästa morgon kunde Daga inte sitta still. Katten, nu döpt till Margot, följde henne överallt. Hjärtat bankade hårt. Till slut ringde dörrklockan. Daga öppnade nervöst.
Två äldre kvinnor stod där, händerna darrade, men när deras blickar möttes, såg de speglingar av sina egna blå ögon, lockiga grå hår och livets sorg i samma drag.
Slutligen log besökaren, tog ett kliv fram och omfamnade henne.
Hej Dagny!
Och på tröskeln, med lyckliga tårar rinnande nerför kinderna, stod deras familj gråten och glädjen blandades. Och Daga förstod: livet går ibland oförutsedda vägar, men kärleken hittar alltid hem till slut.
