Regnet hamrade mot taket på sommarstugan när Margareta Lundqvist hörde en försiktig knackning på dörren. Hon lade undan sitt stickande och lyssnade. Knackningen upprepades – osäker, nästan ursäktande.
“Vem är det?” ropade hon medan hon gick mot dörren.
“Snälla, kan du öppna?” hördes en svag kvinnoröst. “Jag har gått vilse…”
Margareta öppnade dörren på glänt med kedjan på. På tröskeln stod en kvinna i tjugofemårsåldern, genomblöt. Hennes mörka hår klibbade mot ansiktet och den tunna jackan var genomvåt. I handen höll hon en liten väska.
“Herregud, du är ju genomblöt!” Margareta tog bort kedjan och öppnade dörren på vid gavel. “Kom in genast, annars blir du förkyld!”
“Tack så mycket,” sa flickan och klev in, lämnande våta fotspår på mattorna. “Jag heter Lovisa. Jag gick längs stigen, men den försvann in i skogen. Mobilen dog och nu vet jag inte var jag är…”
“Klä av dig genast!” Margareta började stressa runt och hjälpte till att dra av den våta jackan. “Det rinner ju av dig! Hur kom du ens att gå ensam i skogen i sånt här väder?”
Lovisa slog ner blicken, generad.
“Jag grälade med… med min pojkare. Han kastade ur mig ur bilen och sa att jag kunde gå hem. Jag visste inte att det var så långt till stan…”
“Vilken idiot!” utbrast Margareta förargat. “Hur kan man lämna en ung kvinna i skogen? Gå in i köket så sätter jag på te. Du skakar ju i hela kroppen.”
Lovisa gick in i det lilla men mysiga köket. Margareta satte på vattenkokaren och hämtade en frottérock från garderoben.
“Ta på dig den här så länge. Vi hänger kläderna på elementet, de kommer vara torra imorgon. Var är du ifrån ursprungligen?”
“Från landsbygden,” svarade Lovisa vagt och tog emot rocken med tacksamhet. “Jag jobbar på ett kontor i stan.”
“Ungdomar nuförtiden!” Margareta skakade på huvudet. “På min tid hade männen vett, de skulle aldrig göra så mot en kvinna. Men nu för tiden… Sätt dig vid bordet så lagar jag mat åt dig.”
Margareta började röra sig frenetiskt runt spisen. Hon tog fram ägg och smör ur kylen och stekte en snabb omelett. Hon skar bröd och hämtade hemlagade inlagda grönsaker.
“Ät nu, sätt inte igång och blygs,” sa hon och ställde fram tallriken. “Det syns att du är hungrig. När åt du senast?”
“I bara lite till frukost,” erkände Lovisa och kastade sig över maten. “Vi var ute och körde hela dagen och grälade…”
“Vad grälade ni om? Om det inte är för personligt.”
Lovisa tystnade och tugga på smörgåsen.
“Han ville att vi… skulle flytta ihop. Men jag har mitt jobb, mina planer. Jag är inte reän. Så han blev arg och sa en massa elaka saker…”
“Bra att du inte skyndar dig,” nickade Margareta gillande. “Jag var för brådig i din ålder och gifte mig med första bästa. Trodde kärleken skulle övervinna allt. Det gjorde den inte. Han lämnade mig med vår lille son och gick till en annan.”
“Har du en son?” frågade Lovisa intresserat.
“Hadde,” blev Margaretas ansikte mörkt. “Han är vuxen nu, har egen familj. Men vi… kommer inte så bra överens. Vi ses sällan.”
Hon hällde upp te till sig själv och rörde tankfullt i socker.
“BorMargareta vaknade med en börda av ensamhet, men i det sista månskenet som silade genom fönstret tyckte hon sig se en skugga som liknade Lovisa, försvinnande in i skogens mörker, och för första gången på länge log hon, för hon visste att ingen riktigt försvinner – inte ens i drömmar.
