Maskrosmarmelad Den snörika vintern är äntligen över, även om den varit mild och utan sträng kyla i år. Men även den har blivit långtråkig, och nu längtar man efter gröna blad, färgprakt och att få lägga bort den varma vinterjackan. Våren har kommit till den lilla svenska orten. Tove älskar våren och väntar alltid ivrigt på naturens uppvaknande. Nu sitter hon vid fönstret på tredje våningen och tänker: – Med de varma, svala vårdagarna tycks staden ha vaknat ur sin långa vinterdvala. Till och med lastbilarna mullrar annorlunda och torget är fullt av liv. Folk går runt i färgglada jackor och kappor, fåglarna väcker oss tidigare än väckarklockan. Åh, det är härligt på våren – men ännu bättre på sommaren… Tove har bott i denna femvåningshus länge, och nu bor hon tillsammans med sitt barnbarn Vera, som går i fjärde klass. För ett år sedan tog Veras föräldrar ett svenskt läkaruppdrag i Afrika och lämnade dottern hos mormor. – Mamma, nu får du ta hand om vår lilla Vera – vi kan ju inte dra med henne, och vi vet att du kommer vaka över ditt älskade barnbarn, sa Toves dotter. – Ja, självklart! Jag kommer njuta av tiden med Vera – pensionen blir mycket roligare. Ni kan åka, och vi klarar oss bra här, försäkrade Tove. – Hurra, mormor! Nu ska vi få det mysigt – vi går till parken ofta, för mamma och pappa har alltid ont om tid, jublade Vera. Efter att ha serverat frukost och skickat barnbarnet till skolan, ägnade Tove sig åt sina vardagsbestyr. – Jag går väl till ICA, så hinner jag innan Vera kommer hem från skolan – jag lovade något sött för hennes fina betyg, tänkte Tove och tog sin tygkasse. Utanför porten satt redan två av grannarna, Ulla – en ensam kvinna utan ålder, kanske ungefär sjuttio, alltid hemlighetsfull om sin riktiga födelsedag, och Valborg, självständig och fylld av livserfarenhet, ofta högljudd och glad, den totala motsatsen till Ulla, som mest klagar. Så snart snön smälter och solen värmer är denna bänk bredvid huset aldrig tom. Ulla och Valborg är bänkens ständiga nav – de vet allt om alla och har alltid koll på vad som händer i kvarteret. Ibland slår även Tove sig ner på bänken för att prata om senaste nyheterna, ta del av boktips eller diskutera TV-program. Ulla berättar ofta om sitt blodtryck. – Hej på er damer! Redan ute och håller ställningarna? skrattade Tove. – Godmorgon Tove, klart vi är på plats – annars får vi skolk! Är du på väg till butiken? kommenterade Ulla, när hon såg kassen. – Precis! Måste hinna innan Vera kommer hem och vill fira sina skolframgångar med något gott, svarade Tove och hastade iväg. Dagen gick sin gilla gång: hämta Vera från skolan, äta mellanmål, Vera gör läxor och Tove pysslar hemma. Sen blir det TV. – Mormor, jag ska på dansen! ropade Vera, redan klar med sin ryggsäck och mobil i handen. Vera har dansat i sex år och älskar att framträda. Tove är stolt över sitt barnbarn som är skolans glädjespridare. – Spring du, min skatt, jag har rivit morötter med socker till dig, och dina favoritbiffar väntar efter dansen, lovade Tove. Även grannen Evert från andra våningen dök upp på bänken och småpratade. – Man kan ju inte vara uttråkad en sådan här dag. Våren, vädret är underbart, sa Tove. – Ja, solen värmer, fåglarna kvittrar, och gatorna lyser gula av tusenskönor – de ser ut som små solar, log Evert. Plötsligt kom Vera bakifrån och kastade sig kring mormors hals: – Voff voff! – Busunge! Du skrämde livet ur mig, skrattade Tove. – Nu började du prata om tråkiga saker, skojade Evert och klappade Tove på axeln. – Kom nu, busunge, morotsröra och biffar väntar, sa Tove och tog Vera med sig. När de gick in sa Vera med ett skratt: – Mormor, Evert är nog lite småförtjust i dig! – Äsch, du säger då det! svarade Tove. – Ja, han tittar på dig på ett speciellt sätt, mormor! Tänk om Mark från min klass skulle göra det – då skulle alla tjejer i skolan bli avundsjuka, sa Vera drömmande. – Sätt dig och ät nu, min lilla iakttagare! log Tove. På kvällen gick ändå Tove ut på bänken igen, och där väntade Evert. Ulla och Valborg var redan inne för att äta middag. Efter denna kväll började Tove och Evert ofta ses, ibland gick de även till parken på andra sidan gatan. De läste tidningar, diskuterade recept, artister, och delade olika livshistorier. Everts liv har inte varit enkelt. Han hade en gång fru, dotter och barnbarn, men blev tidigt ensamstående far. Jobbade dubbelt för att dottern Lisa inte skulle sakna något, men tiden fanns sällan. Dottern flyttade så småningom till annan stad, fick en son, och kontakten blev sporadisk efter några besök. Evert berättade för Tove: – Tove, min dotter har hört av sig, hon kommer om två dagar. Ingen aning varför, vi har inte haft kontakt på länge. – Kanske saknar hon dig, man vill vara nära sina nära när man blir äldre, sa Tove. Vera kom, lika stel och rak som alltid. Evert kände att nu väntar ett viktigt samtal, och mycket riktigt: – Pappa, du borde sälja din lägenhet och flytta till oss med barnbarnet – det blir roligare då! sa Vera bestämt, och det var påtagligt att hon redan bestämt sig. Men Evert ville inte ryckas bort från sitt hem och in till dottern i annan stad. Han tackade bestämt nej – han trivdes i sin egen stillhet. Vera gav sig inte. Hon fick höra om Everts vänskap med Tove och gick till henne. Artigt hälsade hon och slog sig ner vid det dukade köksbordet med te, kakor och maskrosmarmelad. – Jag märker att ni är väldigt nära min far, började Vera. – Skulle du kunna övertala honom i en viktig sak? – Vad gäller det? undrade Tove. – Få honom att sälja sin lägenhet – varför ska han sitta ensam på så många kvadrat, kan han inte tänka på oss andra? fnös Vera. Tove häpnade över Veras kyliga resonemang och svarade nej. Då exploderade Vera av ilska och anklagade Tove för att vilja ha lägenheten för sin egen dotterdotter, och slängde glåpord innan hon stormade ut. Tove skämdes, och undvek därför Evert i dagar. Men livet har sin gång. Någon dag såg Evert Tove utanför porten, och satt med ett knippe maskrosor och flätade en krans. – Tove, stanna! sa han. – Förlåt för min dotter. Jag vet vad hon sagt… Hon har åkt nu. Men jag vill att du tar emot denna krans. Jag har dessutom kokat maskrosmarmelad, du måste smaka – den är nyttig och god, skrattade han. De gjorde sedan en sallad av maskrosor, och Tove drack te med hemkokt maskrosmarmelad, som hon nu älskade. På kvällen gick de till parken tillsammans: – Jag har med mig senaste numret av vår favorittidning – vi kan läsa lite under linden, log Evert. Och vid parkbänken slog de sig ner och skrattade – och glömde allt runt omkring. De hade det bra, två ensamstående svenskoduvor, med vänskap, vårvärme och maskrosmarmelad. Tack för att ni läser, följer och stöttar mig. All lycka till er!

Maskrosmarmelad

Nu är den långa vintern äntligen över. I år blev det ingen riktig kyla, bara massor av snö och mjuka vindar. Men till slut tröttnar man även på det vita och längtar efter gröna blad, färger och att äntligen kunna ta av sig den tjocka vinterjackan.

I vår lilla stad någonstans i Småland har våren kommit. Jag har alltid sett fram emot den här tiden. Det är något särskilt med de första varma dagarna när man känner att hela staden vaknar ur vinterns dvala. Jag såg ut från köksfönstret uppe på tredje våningen och tänkte:

När det blir varmt om våren känns det som om staden vaknar på riktigt. Bilarna låter annorlunda, torget blir fullt av människor, snacket är livligt och på morgonen väcker fåglarna oss före alarmet. Härligt med våren, men sommaren är ju ändå bäst.

Jag, Torgny Nordin, har bott i samma femvåningshus länge nu. Numera är det mest jag och mitt barnbarn Majlis hemma. Hon går i fjärde klass. För ett år sedan tog hennes mamma och pappa ett kontrakt som läkare i Kenya, så Majlis stannade kvar hos mig.

Pappa och jag ger dig vår Majlis att ta hand om! Klart vi inte kan släpa henne hem till Nairobi, vi vet att du tar hand om henne bäst, sa min dotter när de åkte.

Självklart, det blir trevligt med sällskap, vad skulle jag annars göra som pensionär? Ni reser, Majlis och jag tar hand om varandra, svarade jag.

Yes! Farfar, vi ska bo tillsammans, kanske gå i parken oftare, mamma och pappa hade aldrig tid. Jag ser verkligen fram emot det, sa Majlis glatt.

Jag fixade frukost till Majlis och skickade henne till skolan. Själv pysslade jag med annat hemma timmarna försvann snabbt.

Jag tar mig till ICA, så är jag tillbaka innan Majlis slutar. Lovade köpa nåt gott till henne eftersom hon fått A på matteprovet, tänkte jag och tog på mig jackan.

I porten satt redan två av mina grannar, säkert skulle de sitta där hela dagen. Anna-Lisa, som aldrig berättar hur gammal hon är men det sägs 70 plus och Gunhild, 75, alltid glad och full av historier. Anna-Lisa gillar mest att klaga över blodtrycket, medan Gunhild gärna skrattar högt och gestikulerar.

Så fort snön smält och solen börjat värma är den där bänken aldrig tom. Anna-Lisa och Gunhild är alltid där, ibland bara snabbt hemma för lunch, sedan tillbaka. De vet det mesta om alla i huset.

Ibland sätter jag mig med dem och pratar om det senaste i tidningen, något från Rapport eller om vädret. Anna-Lisas tjat om sin medicin är alltid med i samtalet.

Hej på er, är ni på vakt igen? sa jag och log.

Torgny, du är på väg till ICA va? såg ju på kassen, konstaterade Anna-Lisa.

Japp, ska hinna innan Majlis kommer hem. Lovade köpa choklad för att fira hennes resultat i skolan, sa jag och gick vidare.

Dagen flöt på som vanligt; Majlis kom hem från skolan, fick mat sedan satte hon sig med sitt plugg, och jag slog på tv:n.

Farfar, jag drar på dansen! ropade Majlis med sin ryggsäck över axeln och mobilen i handen.

Hon har hållit på med dans i sex år nu och brukar delta på olika evenemang. Jag är stolt över henne min lilla stjärna.

Hej då, ha kul! sa jag och vinkade i dörren.

Senare satt jag ute på bänken och väntade på att Majlis skulle komma hem från dansen.

Saknar du sällskap? frågade min granne från andra våningen, Sten-Olof.

Nej, man kan ju inte sitta inne en sådan här dag våren är fantastisk här, svarade jag.

Ja, fåglarna kvittrar och blommorna blommar, och se alla maskrosor! Som små solar, sa Sten-Olof och log.

Då dök Majlis upp bakifrån och kastade sig runt min hals med ett skratt:

Vooff, vooff!

Men din lilla spjuver, du skrämde slag på mig, skrattade jag.

Farfar, inte prata om sånt nu! sa Sten-Olof och log, klappade tröstande på axeln.

Majlis, kom så ska du få lite riven morot med socker du måste vara trött efter dansen, och kolla, jag stekte dina favoritbiffar också, sa jag.

Sten-Olof reste sig också, med ett leende.

Ni pratar så gott om biffarna att jag blev hungrig. Jag går och tar nåt själv, men vi ses ute senare kanske, sa han.

Kanske har mycket att göra, men vi får se

Jag gick in med Majlis, men senare på kvällen gick jag ändå ut igen. Den här gången satt Sten-Olof där ensam.

Anna-Lisa och Gunhild gick precis in för middag, sa han glatt.

Efter det blev vi två som ofta möttes där på bänken eller gick till parken och läste tidningar ihop. Vi diskuterade artiklar, recept eller sladdade in på gamla skådespelare från SVT och delade minnen.

Sten-Olof har haft sitt. Det fanns en hustru, en dotter och ett barnbarn men han blev änkling tidigt och fick själv uppfostra sin dotter, Viveka. Han jobbade dubbelt för att Viveka skulle ha allt, men sågs desto mindre. Ut ur hemmet när hon fortfarande sov, sen hem igen efter att hon lagt sig.

Viveka växte upp, gifte sig och flyttade till Göteborg, fick själv en son. De tappade kontakten, och när hon kom på besök var det för det mesta pliktskyldig. Viveka blev skild efter femton år och fick ensam ta hand om sin son.

Torgny, min dotter kommer och hälsar på, sa Sten-Olof en kväll. Vi har inte träffats på år, men hon ringde i morse. Vet inte riktigt vad hon vill

Kanske saknar hon dig. Det är ju så när man blir äldre man vill ha familjen nära, svarade jag.

Tja, vet inte riktigt

Viveka kom på besök. Hon var likadan som alltid, rättfram och inte mycket för småprat. Sten-Olof anade att det skulle bli ett allvarligt samtal, och det dröjde inte länge:

Pappa, vi borde sälja din lägenhet! Flytta till oss med barnbarnet och slippa sitta ensam, sa hon bestämt. Man märkte att hon redan bestämt sig.

Men Sten-Olof trivdes inte med tanken att flytta från sitt hem och bort till en dotter som han visste knappt ville ha honom där. Han vägrade, med samma gamla ursäkt han var van vid sitt eget.

Viveka gav sig inte. När hon fick veta att Sten-Olof och jag umgicks, knackade hon på hos mig. Jag bjöd på te, lade fram lite geléhallon och maskrosmarmelad.

Jag märker att du är god vän med min far, sa hon. Kan du inte hjälpa mig att övertala honom att sälja lägenheten? Varför ska han bo ensam med så mycket plats, kan han inte tänka på oss istället?

Jag blev faktiskt förvånad av hennes rakhet och svarade avböjande. Då skiftade Viveka, blev röd av raseri och skrek:

Jaha, du försöker väl själv lägga vantarna på lägenheten! Ni minglar ju hela kvällarna, pratar om maskrosor, sitter och gullar er på bänken! Ni är ju precis som två gamla maskrosgubbar… Har ni redan ansökt hos Skatteverket om sambo? Jag kan säga direkt, ingenting får du! Inget alls, gamla kärring! sa hon och dundrade ut.

Jag skämdes tänk om grannarna hörde! Jag höll mig undan Sten-Olof efter det, gick omvägar och undvek honom.

Men såna saker löser sig i slutändan. En dag kom jag hem från affären och där satt Sten-Olof, på bänken med ett fång maskrosor och ett litet halvgjort krans.

Torgny, kom hit! Sätt dig en stund. Förlåt för Viveka jag vet vad hon sa till dig. Vi har pratat ordentligt. Jag hjälper mitt barnbarn, men Viveka… Hon stack och sa att hon inte hade någon pappa längre… Men här, ta den här kransen, jag har också kokat maskrosmarmelad det är nyttigt och gott, du måste testa! Och bladen är suveräna i sallad också, sa han och log.

Vi satt där och pratade maskrosor och gjorde faktiskt en sallad ihop. Maskrosmarmeladen blev en favorit till mitt kvällste. På kvällen gick vi till parken igen:

Jag har det nya numret av Minnen & Meningar! Ska vi slå oss ned på bänken under vår gamla lind? sa Sten-Olof.

Vi satte oss, samtalet flödade och världen hamnade i bakgrunden. Det är skönt att vara två.

Min lärdom blev att det är vänskapen och omtanken som verkligen betyder något när åldern kommer. Många saker kan man förlora, men goda samtal och skratt under en svensk majkväll det slår allt.