När vi blickar tillbaka på den där tiden, minns jag hur Marcus kom hem och möttes av en oroande syn hans hustru var spårlöst borta. Saknaden av hans fru och deras ettårige son kom som en chock och oro började gnaga i honom. Bestämt satte han sig för att ta reda på vart de tagit vägen. Han gick över till grannen, Lars, för att fråga om han visste något om sin fru. Till hans förvåning kom Lars ut på gårdsplanen med Marcus son i famnen.
Det visade sig att Marcus hustru hade lämnat sonen hos grannen eftersom hon behövde ge sig av på något plötsligt och angeläget ärende. Lars, som själv hade vana att ta hand om barn, undrade dock vad som kunde fått henne att lämna barnet så hastigt. Samtidigt var Marcus tacksam över att hans hustru hade tänkt på honom; hon hade lämnat lite mat i ugnen till honom.
Så gick tiden en halvtimme, en timme, två, fem och Marcus oro bara växte. Han försökte upprepade gånger få tag på sin fru, men hon svarade inte på hans många samtal. Timmarna led, samtidigt som hans hjärta blev allt tyngre. Till slut lyckades han få sin son att somna och satt kvar, väntande på något livstecken från hustrun.
När telefonsamtalet äntligen kom, blev Marcus både lättad och fylld av frågor. Han lyfte luren och öste över hustrun frågor om var hon tagit vägen, vad hon gjort under dagen. Men hon undvek svar och berättade istället att hon inte tänkte komma hem igen. Hon sa att hon hade beslutat att lämna sonen i Marcus omsorg, för alltid.
Chocken och sorgen övermannade Marcus, och han kunde inte ta in vad han just hade hört. Han höll fast vid telefonluren, i hopp om att allt bara var ett grymt skämt men verkligheten ville inte ge honom någon vila. Han stod nu inför den stora och tunga uppgiften att ensam ta hand om sitt barn, att axla både mammas och pappas roll i sin sons liv och uppväxt.
