” Marie, akut! Jag såg din svärdotter i affären precis. Hon köpte råttgift. Två förpackningar! Hon sa att det var möss i huset. Men jag vet ju att du inte har några möss!” Marie kände hur benen vek sig under henne. Så var det alltså! Så här hade hon tänkt ta över huset!
Baron, min vän, suckade hon när hon kom ut på gården med en skål gröt. Det är bara du och jag kvar i hela världen nu.
Hunden lyfte på huvudet, slickade hennes hand tacksamt och började äta. Marie var sextiofem år, men såg yngre ut stark, ståtlig, med nätt lagt grått hår. Bara ögonen avslöjade sorgen de var fyllda av en smärtsam, stilla sorg.
Sex månader tidigare hade Erik kraschat med sin motorcykel. Han hade köpt den som fyrtioårspresent, kallade den sin “järnhäst” och sa att det alltid varit hans dröm. Marie hade försökt övertala honom att låta bli, men vad kan en mor säga till sin son? En månad senare kom samtalet från sjukhuset. Han klarade inte en skarp kurva.
Efter begravningen tog Natalie med sig lille Anders och åkte till sina föräldrar i stan. Först ringde hon ibland och lät honom prata med sin farmor, sedan blev samtalen allt mer sällsynta.
Marie försökte kräva träffar enligt lagen hade hon rätt att se sin barnbarn. Men Natalie hade alltid en ursäkt: barnet var sjukt, hon hade för mycket att göra.
Sen bytte hon telefonnummer. Marie åkte till deras adress, men grannarna sa att Natalie och hennes föräldrar sålt lägenheten och flyttat. Vart? Det visste ingen.
Hej, Marie! hördes en röst över staketet. Lever du än?
Det var granne Peder, en pigg sjuttioårig änkling. Han och hennes avlidne make hade varit goda vänner, och sedan hennes man gått bort, tog Peder på sig att se efter Marie.
Jag lever, Peder, vart skulle jag ta vägen? log hon. Kom in på en kopp te.
Jag har inte tid att sitta och dricka te, skrockade han. Jag ska in till stan, till apoteket och handla. Ska jag köpa något åt dig?
Nej tack, jag har allt jag behöver.
Jaså, du? Jag känner dig du sitter här som en uggla, går aldrig ut. Det är inte bra, Marie. Man måste leva lite.
Peder åkte iväg, och Marie gick tillbaka in. I hallen hängde fotografier hela hennes liv, som en öppen bok.
Där var hon och maken på bröllopsdagen, där tog Erik sina första steg, där var han som vuxen med sin fru och lille Anders. Alla log, alla var lyckliga.
Hon suckade tungt och gick in i köket. Dagen kändes oändligt lång. Hon satte på tv:n, men orkade inte titta allt kändes främmande och meningslöst.
Hon försökte sticka, men händerna ville inte lyda. Till slut lade hon sig tidigt, hoppades att drömmen skulle ge henne glömska.
Mamma! Mamma!
Marie öppnade ögonen. Framför henne stod Erik ung, leende, i den rutiga skjorta hon gett honom i födelsedagspresent.
Erik! snyftade hon. Min pojke!
Gråt inte, mamma. Jag kom för att varna dig. Var försiktig. Ondskan är nära, alldeles för nära. Ta hand om dig.
Vad menar du? Vilken ondska? Erik!
Men sonen redan försvann i gryningens dimma. Marie vaknade i tårar. Utanför började solen stiga, tupparna gol. Drömmen var så verklig, som om Erik verkligen hade besökt henne.
Hon tvättade sig med kallt vatten och gick ut. Morgonluften var frisk och klar. Långt borta, över älven, steg dimman. Så vackert att det gjorde ont i hjärtat.
Farmor Marie! Farmor!
En nioårig flicka sprang mot grindarna Vera, dotterdotter till Maries bortgångna bästa vän. Flickans föräldrar omkom i en bilolycka två år tidigare, och hon bodde nu på ett barnhem i trakten.
Marie hälsade ofta på henne, tog med godsaker och hjälpte henne med läxorna.
Vera, älskling! Varför är du uppe så tidigt?
Vi ska ut och plocka potatis på en bondgård. Jag ville bara säga adjö. Jag kommer inte tillbaka förrän om en vecka.
Vänta lite, sa Marie och skyndade in. Hon kom tillbaka med en påse. Här, ta med dig. Kålpaj, äpplen från trädgården och lite godis. Dela med de andra barnen.
Tack! Flickan kramade henne hårt. Jag älskar dig så mycket!
Jag älskar dig också, mitt barn. Var försiktig.
När Vera gått, stod Marie länge och såg efter henne. Hur många gånger hade hon inte tänkt ta Vera till sig? Men en ensam gammal kvinna fick inte bli fosterförälder.
“Man behöver en stabil familj,” sa socialen, “stadig inkomst, medicinska intyg.” Men vilken familj hade hon?
Dagen gick med vanliga sysslor. Marie rensade rabatter, gav hönsen mat, lagade lunch. Mot kvällen var hon trött och lade sig tidigt. Och så kom drömmen igen.
Den här gången stod Erik vid grinden och vinkade, som om han försökte stoppa någon.
Släpp inte in dem! ropade han. Mamma, släpp inte in dem i huset! Det är farligt!
Marie vaknade av knackningar på dörren. Klockan var halv elva. Vem kunde det vara?
Vem där? frågade hon utan att öppna.
Marie, det är jag, Natalie. Snälla, öppna!
Hennes svärdotter? Marie öppnade förvånat. Där stod Natalie ovårdad, med en stor väska, kläderna skrynkliga.
Förlåt att det är så sent. Jag har problem huset brann ner. Hela huset. Jag kom knappt ut.
Herregud! Var är Anders?
Hos mina föräldrar. De är på semester vid kusten, tog med honom. Marie, får jag bo här en stund? Bara tills jag hittar något annat.
Marie tittade noga på henne. Natalie hade aldrig varit varm mot henne, och efter Eriks död undvek hon henne helt. Och nu dök hon upp mitt i natten.
“Släpp inte in dem!” Eriks ord ekade i hennes huvud.
Men hur kunde hon säga nej? En människa i nöd, dessutom hennes svärdotter, även om det var förr.
Kom in, suckade hon. Eriks rum är ledigt.
De första dagarna var Natalie lugn. Hon hjälpte till i hushållet, lagade mat, gick till affären. Marie började tro att hon misstänkt henne i onödan. Kanske hade sorgen förändrat henne?
Det är så fint här hos dig, Marie, sa Natalie vid middagen. Så lugnt och stilla. I stan är det bara kaos, men här är det fridfullt.
Huset är stort, det finns plats för alla, svarade Marie. Stanna så länge du beh
