God dag, kära damer! Vad viskas det om idag? Flytta på dig, nu vill jag höra nyheterna. Sådana saker får man minsann inte se på TV, sa Robert och log brett. Kvinnorna skrattade och gjorde plats åt honom.
Var har du varit? frågade min faster. Jag var i affären. Jag råkade ut för en olycka, min fru har lämnat mig…
Den gamla kvinnan utbrast: Är det möjligt, min son? Hon gick till min vän. Hon sa att jag inte är en riktig man om jag inte har något jobb.
Min faster såg förvånad ut: Men han är ju också arbetslös. Vad är skillnaden då mellan er?
Robert skakade på huvudet: Jag förstår inte heller.
Robert gick iväg, och min faster sa: Så där går det nu för männen! De har ingenting att göra men hoppas ändå på att leva på någon kvinna. Och Robert… Vilken stilig karl! En gång var han verkligen manlig. Men när hans fru och barn stack, blev han helt annorlunda. Och hans vän? Han var den första som ägde huset här i byn! Och Märta är en fantastisk kock! Men hennes man försvann, så nu lever hon för sina barn. Men nej, hon hoppar från den ena till den andra. Hon förväntar sig något av dem. Och vad får hon?
Inte att de bygger ett staket eller kalkar väggarna… De tävlar bara med varandra. Vad händer egentligen i byn? Förr gick männen på promenad, men de arbetade hårt. Nu? Utan arbete, utan familj! Andra flyttar bort. Självklart gör de det! Alla söker ett bättre liv.
Säg inte annat, sa den gamla damen, mina barn har flyttat över hela landet. De hälsar på mig en gång var sjätte månad. Mina barnbarn ser jag bara på bilder. Förr levde vi tillsammans. Föräldrar, barn… Och alla var glada. Med sång och samtal långt in på natten. Vi samlades för att slå hö. Hela familjen och grannarna hjälptes åt. Eller när vi grävde upp trädgården, det var klart på en dag. Vi arbetade till kvällen, och nästa dag började vi igen. Nu är alla ensamma på sina gårdar.
Märta passerade förbi. Hon bar tunga säckar, och två barn rusade efter henne. Ska ni flytta någonstans? frågade hennes faster. Märta suckade djupt.
Ja, till Mikael. Hur skulle det annars gå? Han får åtminstone pension. Och Robert, vad händer med honom? Han gör ingenting. Jag måste få mina barn på fötter. Jag har inga pengar. Det går inte leva på bara barnbidraget. Annars hade jag frågat för länge sen. Jag tror att jag åker till Stockholm i vår. Köper ett litet hus, utan män. Jag har fått nog. De gör ingenting om man inte säger till. Men de vill ändå ha mat. Jag har ingenting kvar här i byn. Den äldsta ska snart börja skolan. Vem ska följa honom? Min dotter ska till förskolan. Jag skaffar mig ett jobb. Det gör ont att behöva lämna. Jag är född och uppvuxen här. Men nu måste jag vidare. Nu går jag. Annars letar Mikael efter mig överallt. Hej då, damer, sa Märta, plockade upp sina väskor och försvann.
Jag tror hon gjorde rätt. Märta är ung, har barn att uppfostra. Jag hade gjort samma sak i hennes situation. Och nu, vart ska jag ta vägen? Det är synd att behöva lämna huset. Min avlidna make byggde det. Han trodde att barnen skulle leva här med oss. En gång plockade vi kantareller och jag gick vilse. Förr promenerade man längs stigarna, nu är allt igenväxt. Så, vi får leva här. De får åtminstone in pensionen till huset. Nu går jag, sa min faster och reste sig upp, gården väntar inte. Kossan ska mjölkas och hönsen matas. Vi ses i morgon.
Den gamla kvinnan satt ensam länge. Hon mindes hur hon levde, hur hon uppfostrade sina barn. Åren hade gått. Bara Gud vet hur många hon hade kvar. När mörkret föll gick hon in. Hon slog inte ens på lampan utan gick direkt till sängs. Hon behövde det inte. Mormor såg ingenting på tre år.
Märta lämnade aldrig byn. Hon stannade kvar. Hon vågade aldrig förändra sitt liv. Så länge det finns folk, finns livet kvar i byn. Många sådana byar är helt tomma! Bara de gamla husen och kyrkogården finns kvar, folk kommer bara på besök en gång om året.
