Maria Olsson vaknar klockan tre på natten, väckt av att hennes gamla mobiltelefon vibrerar ihärdigt på nattduksbordet.
Hon gnuggar yrvaket ögonen och undrar vem som kan ringa så här sent. När hon får upp telefonen och ser displayen, känner hon pulsen öka. Det är hennes son som ringer.
Hallå… Mattias, vad har hänt?! utbrister Maria Olsson oroligt. Varför ringer du mitt i natten?
Förlåt, mamma, jag ville inte väcka dig, men förstår du… Jag var på väg hem från jobbet… säger Mattias osäkert, och sen… Jag vet inte vad jag ska göra…
Sen då, älskling? Säg, stå inte där och tiga! Vill du ge din mamma en hjärtattack eller?
Alltså, här ligger nån… eller nåt, på vägen. Har du några råd? Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag är rätt ställd faktiskt.
Tystnad uppstår ett ögonblick.
Jag fattar inte… Har du kört på någon? En människa? viskar Maria Olsson med fasa och är nära att tappa telefonen när händerna börjar skaka.
Nej, det tror jag inte, säger Mattias snabbt. Och det var inte jag som körde på henne. Det är dessutom inte en människa.
Inte? Vad är det då?
En hund… Troligtvis en schäfer. Den andas fortfarande, men det är tungt. Vad ska jag göra, mamma? Det finns ingen dygnet-runt-veterinär här i Sundsvall. Och du har ju alltid haft mer hand med djur än jag.
Mattias ser på hunden som fortfarande ligger vid vägkanten. I strålkastarljuset ser han hur magen rör sig sakta upp och ner. Den andas tungt och har ledsna ögon, som om den förbereder sig på att dö.
“Huvudsaken är att den andas… det kanske inte är så illa ändå,” tänker han och trycker telefonen hårdare mot örat.
*****
Tre dagar tidigare.
Mamma, du håller på igen! Har du inget bättre för dig? Varför håller du på med alla dessa katter? säger Mattias när han svänger förbi för att hälsa på henne och ser henne mata katterna vid huset. Hon brukade aldrig vara så här mjukhjärtad.
Men sen hon gick i pension, har hon plötsligt blivit djurvän av rang. Nästan lite galen, tycker han ibland. Vem springer omkring och matar strökatter inför alla grannarna? Det är ju pinsamt.
Hej, älskling ropar Maria Olsson glatt och vinkar. Kunde du inte sagt att du skulle komma? Då hade jag bakat något gott.
Jag ser att allt gott redan gått till katterna, småler Mattias.
Han begriper verkligen inte varför hans mamma lägger både pengar, tid och själ på att ta hand om djur. Hon har redan fyra katter hemma alla räddade från gatan under det senaste året.
Man skulle kunna tro att det räcker så. Men nej, Maria Olsson ger sig inte.
Hon matar fortfarande de hemlösa djuren i området. Först och främst katterna, som hon älskar över allt annat, men också hundar och till och med duvor som samlas vid soprummet.
Grannarna har börjat kalla henne för Moder Teresa bakom ryggen.
Mattias skäms ibland när han ser hur folk pekar och småflinar åt hans mamma. Några rullar till och med med fingret mot tinningen.
Älskling, låt folk tro vad de vill, säger Maria Olsson när hon märker hur Mattias ser på grannarna. Det finns så lite godhet i världen, därför vill jag göra den lite snällare.
Hon ser på katterna som mumsar i sig maten.
Tänk dig att gå där ute varje dag och ingen bryr sig. Jag vill visa dem lite kärlek. Så att de förstår att de inte är helt bortglömda. Din mormor brukade ju säga det, minns du?
Men du har redan tagit in fyra katter. Räcker inte det? frågar Mattias förvånat.
Det handlar inte om hur många, älskling. Skulle jag få bestämma, skulle jag ta hand om dem allihop. Men min lägenhet är liten, och pensionen är knapp du vet ju. Så jag gör vad jag kan. Resten hjälper jag ute så gott det går. De får kalla mig galen, men jag tänker inte sluta. Människor behöver bra förebilder.
Förebilder?
Ja Någon kanske ser och vågar göra samma sak. Vi är ansvariga för dem vi tämjt. Och vi är människor vi måste ta hand om de små liven. Ingen annan gör det.
Mattias försöker förstå henne, men det går inte riktigt in. Han tycker hon går till överdrift, även om han hade kunnat acceptera det mer om hon hjälpte människor. Men djur?
Han har inget emot katter och hundar han bara tycker att man inte ska bli tokig på kuppen.
Men tre dagar efter det här samtalet händer något som förändrar allt.
Det är mitt i natten och Mattias är på väg hem från sitt jobb på företaget. Vanligen är han hemma tidigare, men jobbet drog ut på tiden.
Kanske var det ändå tur han blev sen den här gången det var länge sen han såg sin stad om natten.
Mattias är egentligen en lugn bilist, men denna gång låter han bilen rulla lite snabbare. Man får väl passa på när ingen polis är ute tänker han, men hinner knappt njuta innan han plötsligt ser något ligga på vägen.
Han hinner precis bromsa och stirrar ett tag genom vindrutan, knogarna vita på ratten. När chocken lagt sig går han ut för att titta till det som ligger där.
Ett ögonkast räcker för att förstå någon har kört på en hund, kanske en fartglad bilist, kanske någon onykter.
Men det enda som spelar roll nu är att hjälpa hunden. Men hur?
Mattias är helt handfallen. Han har aldrig haft hund och vet inte ett dugg om vad man gör.
Därför ringer han mamma. Han har ingen annan att fråga.
*****
Hallå… Mattias, vad har hänt?! upprepar Maria Olsson när han ringer vid tre på natten. Varför ringer du nu?
Förlåt, mamma… jag var på väg hem, sen hittade jag en hund mitt på vägen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra
Säg nu, står du bara där? Eller vill du ge din mamma en hjärtinfarkt?
Hon ligger här… Kan du ge mig något råd?
Tystnad.
Du har väl inte kört på någon? En människa? viskar Maria Olsson.
Nej, det är en hund. Någon annan måste ha kört på den, och nu andas den knappt. Vad gör jag? Det finns ju ingen veterinär öppen nu. Vart kan jag vända mig? Du har ju alltid bättre hand med djur än jag.
Mattias tittar på hunden igen, ser hur magen mödosamt rör sig i ljuset. Ögonen är matta och sorgsna.
Huvudsaken att den lever då finns det hopp, tänker han och pressar mobilen mot örat.
Mamma, vad ska jag göra? Känner du någon veterinär?
Nej, ingen jag kan ringa nu. Ingen dygnet-runt-klinik i Sundsvall heller. Det är för riskabelt att ta den till Umeå, det kan bli för sent. Kör hit hunden!
Till dig?! Men du har redan fyra katter. Kommer det gå?
Självklart går det. Det är katter, inga krokodiler. Kom nu. Lägg hunden i bilen försiktigt och kom hit. Jag förbereder det jag kan, så kan vi i alla fall lindra lite.
*****
En halvtimme senare bär Mattias försiktigt in hunden till sin mamma i trappuppgången på fjärde våningen.
Bilen är nersölad, liksom kläderna men för första gången i sitt liv bryr han sig inte. Han tänker bara på att hunden ska klara sig. Det känns nästan som om det är en människa han försöker rädda.
Lägga henne här, försiktigt, säger Maria Olsson och pekar på soffan som hon hastigt klätt med gamla lakan.
Maria Olsson har aldrig varit veterinär, men hon har hängt hos Blå Stjärnan och sett och lärt sig en hel del.
Mattias söker snabbt råd på nätet, till skillnad från mamman har han modern smartphone och uppkoppling.
Efter en stund lyckas de tillsammans stoppa blödningen, och hunden verkar må något bättre.
Ni skulle inte tro det, men även katterna började delta i “insatsen”.
De var misstänksamma först, men la sig snart intill och spann tyst. Under deras spinnande började hunden slappna av och somnade. Inte svimmade utan somnade.
Och det var tur smärtorna gav med sig under natten (man kan säga att kattpensionärernas magiska tassar gjorde sitt).
Tror du hon klarar det, mamma? frågar Mattias.
Jag är säker, ler Maria Olsson trött. Skadorna är inte allvarliga. Och vet du, hon tittar Mattias i ögonen, om den här fantastiska hunden kunde väcka medkänsla i dig, då var mötet nog inte av en slump.
Mamma, jag kunde ju inte lämna henne på vägen. Det hade inte känts mänskligt, säger Mattias stilla.
Just det, min son. För tre dagar sedan förstod du inte varför jag brydde mig om gatuspinnarna, men nu sitter du här och vakar över en hund, utan att ha sovit en blund. Och jag misstänker att du inte kommer att släppa ut henne på gatan igen. Eller?
Kanske inte… mumlar Mattias, ovan vid känslan men ändå glad.
Det känns faktiskt bra att vara mänsklig.
*****
Tidigt på morgonen tar Mattias hunden till djurkliniken. Redan när han kommer dit, före öppningsdags, flyttar folk på sig när de ser honom bära en skadad hund. Ingen behövde säga något alla förstod.
Just där, när han ser hur folk reagerar, inser han att det inte är något fel i att älska djur och bry sig. Tvärtom människor blir bättre av det.
Ragnar, så döper han hunden, återhämtar sig snabbt. Numera hälsar Mattias på hos mamma varje helg, och de går ut på promenad inte bara de tre, utan ibland fem eller sex stycken.
Katterna hänger med när de går längs gångvägarna, och ingen säger emot.
Grannarna i huset tittar på dem, viskar och pekar, men Mattias bryr sig inte längre.
Han är tacksam för att Ragnar kom in i hans liv, och för att hans mamma visade vägen.
Och också för människorna vid djurkliniken som visade omtanke.
Då och där inser han att världen faktiskt blivit lite varmare.
Nu, vad andra än säger, försöker Mattias precis som sin mamma att hjälpa alla som behöver det. Katt, hund eller människa…
Sådan är berättelsen.
