Mattias vandrade hemåt genom de tysta gatorna i Uppsala, en sorts blågrå dimma svävande ovanför asfalten. När han öppnade dörren låg lägenheten oroväckande tom, och ekot av frånvaron påminde om snö som faller i skogen. Ingen Vilma, hans fru. Ingen liten Ebbe, deras ettåriga son. Det var som om de hade lösts upp i en vintermorgon.
Drömskt gick Mattias över parketten och tittade i varje rum, kallad av en känsla av oro som dansade i bröstet. Han steg ut i trapphuset, sankade sig mot Helena, grannen med det alltid lindblomsgröna förklädet, och innan han hunnit knacka öppnade hon dörren. Där stod hon, med lille Ebbe i famnen, som om det vore ett lodjurshjärta hon bar.
Vilma hade visst lämnat Ebbe till Helena och försvunnit på ett odefinierat ärende, något brådskande, utan att lämna mer än en mjuk sjal efter sig i hallen. Mattias tog försiktigt emot sin son, och i ett hörn av köket surrade mikrovågsugnen likt en avlägsen arbetsbi: Vilma hade lämnat mat åt honom, pyttipanna i en blå skål.
Tiden förflöt som baklängesfallande snöflingor den flöt iväg på ett märkligt sätt. En halvtimme. En timme. Två. Fem. Mattias försökte nå Vilma gång på gång, men hennes röst var varje gång bara ett skallrande eko av tystnad på andra sidan mobilen.
Han matade Ebbe, sjöng visor om vindelvävar och tystnad, och la honom till sist i sängen, medan kvällens skuggor drog längs tapetens kronhjortar. Stunden blev till timmar, timmar till ett stilla rusande.
Slutligen, när klockan klämtade över midnatt och världen knappt kändes verklig, ringde telefonen. Mattias slet upp luren, rösten darrade av frågor; Var är du? Vad har du gjort idag? Vad händer? Men Vilma talade med röst som om hon befann sig på en annan planet. Hon undvek svar, men sade till slut att hon inte skulle komma hem igen, att Ebbe nu var Mattias ansvar för alltid.
Mattias stod orörlig i hallen, omgiven av dunkla dagdrömmar och vaggvisor som ekade genom väggarna. Telefonluren var hans sista ankare, men samtalet tonade ut och hans händer var tomma. Han insåg nu att han svävade ensam, både mor och far, i denna surrealistiska vintervärld. Och ute föll snön, långsamt och drömlikt, likt nya början för honom och Ebbe.
