Olika människor
Linnéa var en flicka av det lite ovanligare slaget. Både Björn och Sofia visste att det var deras eget fel de skämde bort henne alldeles för mycket. Men hur skulle de kunna låta bli? Så söt, så ömtålig, och dessutom har det varit ett halvt mirakel att hon ens kom till världen. Sofia hade försökt bli gravid i åratal, och de hade konsultat alla läkare mellan Ystad och Umeå, till och med varit på storkliniken i Stockholm. Men läkarna ryckte mest på axlarna och sa att allt såg bra ut.
Men om allt var så toppen, varför kom det då ingen bebis? Till slut, halvt förtvivlad, lyssnade Sofia på ett råd från en gammal läkare med stickad kofta och mild blick: Testa någon gammal huskur, det kan inte skada! Sagt och gjort: en liten tant i en faluröd stuga kokade ihop en illaluktande brygd, och Sofia drack den varje dag, rynkande på näsan. Och så mirakel! Hon blev gravid. Lyckan var obeskrivlig. Björn var så upprymd att grannarna undrade om han vunnit på Triss.
Graviditeten blev dock riktigt tuff. Björn trodde flera gånger att Sofia och babyn inte skulle klara sig. Illamående, matvägran, svullna ben och armar, hopplös sömn och aldrig någon lust att gå ut. När värkarna till slut satte igång, pustade Björn ut tills det visade sig att det bara var början. Efter drygt tio timmars kamp blev det akut kejsarsnitt. Linnéa föddes trött och svag, och Sofia svävade mellan liv och död i två dagar. Men fantastiskt nog båda hämtade sig, och efter nästan en månad på Karolinska barnavdelningen fick de äntligen åka hem. Björn var så lycklig att han ett tag ville brodera kuddfodral ung. Bästa dagen i mitt liv.
Och nu skulle livet äntligen bli så där klassiskt svenskt lyckligt. En stadig liten familj, en trilsk men älskad dotter. Precis så som Björn alltid drömt om.
När Linnéa var fem år kom Björn hem en dag, satte sig ner mittemot Sofia och sa:
Sofia. Nu måste vi börja bygga hus. Hur länge ska vi trängas i en etta? Nu är Linnéa liten, men hon växer. Och ett barn ska ha ett eget rum. Så är det bara.
Sofia höll nästan alltid med Björn, men den här gången blev hon nervös. Varifrån skulle de få alla dessa pengar? Men Björn hade redan planerat allt. Bygger vi i lugnt mak, så går det. Viktigast är att vi inte stressar. Då löser det sig. Och Sofia kunde inte annat än hålla med. Eget hus är trots allt varje familjs stora dröm.
Den drömmen gick billigt sagt i stöpet. Bara ett halvt år senare blev Linnéa allvarligt sjuk. Först bara lite feber, sedan öroninflammation, sedan började saker gå snett åt alla håll. Sofia och Linnéa flyttade in på sjukhus, forslades mellan kliniker från Malmö till Göteborg, och familjen hamnade i skuld till hälften av hela Sörmland. Men, mot alla odds, blev Linnéa frisk först efter drygt tre års behandlingar.
Björn slutade prata om husbygge. Nu var det bara skulderna som gnagde honom. Sofia visste ändå att han fortsatte fundera tyst. När Linnéa blev mer självständig tog Sofia jobb på fabriken. Där fick man mycket bättre betalt, och om de båda slet hårt skulle de nog ändå kunna göra Björns dröm sann en vacker dag.
De lyckades betala tillbaka lånen först när Linnéa var fjorton. Och ju äldre hon blev, desto mer ville hon ha: nya klänningar, vinterjacka som Alice har, och snart var det dessutom dags för skolavslutning. Björn och Sofia lade undan varenda krona. De tänkte: Snart tar Linnéa studenten, flyttar till universitetet, då kan vi äntligen börja på vårt hus. Men som föräldrar ofta får erfara blev det inte riktigt som de tänkt.
Linnéa kom in på universitetet i Lund och flyttade hemifrån. Föräldrarna var så stolta. På två år lyckades Björn resa väggar till drömhuset. Okej, än så länge satt plywood för både fönster och dörrar, men huset stod åtminstone där. Ytterligare ett par år gick.
En söndag, efter en tung men lycklig dag på bygget (två fönster insatta!), plingade det på dörren. Sofia gick och öppnade och höll på att svimma. Där stod Linnéa, med en rund mage större än en fotboll. Bakom henne stod en långhårig ung man och tuggade tuggummi.
Linnéa, vad i hela friden?
Sofia stirrade på magen.
Jamen mamma snälla. Jag är gravid, vi ska få barn, jag och Hampus. Förresten, det här är Hampus. Han ska bo här med mig nu och vi ska gifta oss.
Hampus nickade och fortsatte tugga, tankfullt blickandes ut genom fönstret. Alla satte sig kring köksbordet. Björn började:
Linnéa, varför har du inte sagt något?
Äh, för att slippa era pekpinnar.
Och skolan då?
Går lika bra utan, mamma. Hampus hoppade av första terminen, och han klarar sig.
Björn såg på Hampus, som bara nickade. Björn suckade:
Men vad lever ni på, om ingen av er jobbar och ni ska ha barn?
Linnéa såg förvånad ut:
Men alltså, ni är väl mina föräldrar?
Björn gick ut i köket för att inte säga något han skulle ångra. Senare pratade han med Sofia.
Vi flyttar ut till huset. Röjer upp ett rum, fixar allt vad vi kan, och lämnar lägenheten till ungdomarna. Bröllopspresent, typ.
Sofia tänkte efter i exakt tre sekunder och var genast med på noterna. Linnéa och Hampus blev gladare än på julafton. Björn och Sofia tog bara med det viktigaste. När flyttbilen kom,
sa Björn:
Nu är lägenheten din, Linnéa. Ta hand om den.
De flyttade ut till huset som saknade både rinnande vatten och spis. Men Sofia klagade aldrig. Efter jobbet lagade hon mat på en liten platta, tvättade i balja och bar vatten från grannens pump 300 meter bort, sedan hjälpte hon Björn på bygget. De slet som bävrar, men ibland dök Linnéa upp och bad om pengar förstås hjälpte de. Huset åt redan nu upp alla besparingar.
En dag brast det för Björn. Han hälsade på Linnéa och Hampus.
Men jobbar inte Hampus än?
Pappa, det finns inga BRA jobb. Han kan ju inte slava på byggen för kaffepengar.
Och vad lever ni på då?
Men pappaaaa, jag orkar inte tradiga frågor.
Björn vände sig till Hampus:
Vad hade du tänkt dig, då? Att allt ska regna ner över er bara för ni har barn? Klipp dig och skaffa ett jobb!
När de gick sa Björn till Linnéa:
Säg åt din karl att han får hjälpa till härute. Huset får han ju ändå ärva en dag.
Varför det?? Det var ER idé, ni slet ju med det utan att fråga någon! Nu ska INGEN få frid innan det är klart!
Sofia kramade dottern och smet, i vanlig ordning, åt henne några sedlar. Björn låtsades som ingenting, dottern var ju dottern.
En vecka senare fick Hampus faktiskt jobb inte på något bygge, dock, utan som kontorsassistent på någon firma. Lönen var sämre än på bygget, men han såg ändå nöjd ut. Föräldrarna pustade ut.
Det var nu som Anton grannpojken, en tolvårig, blyg kille med eviga gräddkinder började dyka upp i trädgården för att titta på bygget. Han bodde med sin farmor i ett litet fallfärdigt hus bakom äppelträden. En kväll bjöd Björn in honom på te och kakor. Han var blyg men trevlig.
Det visade sig att både hans föräldrar gått bort när han var liten, och att han nu tog hand om sin sjuka farmor. När han gick frågade han försiktigt:
Får jag hjälpa till ibland? Jag har ändå sommarlov
Björn kollade på Sofia och nickade.
Självklart! Visst Sofia?
Visst! Men din farmor, då?
Hon är snäll, blir glad om jag lär mig nåt.
Nästa dag väntade Anton med arbetslust, hjälpte till och förstod direkt allt Björn beskrev. Snart skrattade Björn:
Tänk att det är roligare att jobba med en pojk som fattar, du Sofia, du tror ju fortfarande att tegel och sten är samma sak!
Med tiden blev farmor Gun-Britt och Sofia väninnor. Och kvällsteet rindes förstås hos Björn och Sofia. Anton hjälpte ojämförligt mycket, och blev till sist som en son.
Sedan födde Linnéa sitt barn. Björn och Sofia besökte BB med blommor, blöjor och Marabou. Hampus såg plötsligt piggare ut. Ett tag åkte Sofia ofta dit och hjälpte till, tills hon hörde Hampus säga till Linnéa:
Behöver vi verkligen hela tiden ha din morsa här? Vi är ju en EGEN familj!
Sofia blev ledsen men stannade hemma; lämnade bara påsar i trapphuset ibland.
Tiden gick. Anton blev ännu närmare dem än Linnéa, hjälpte alltid till och tog alla tunga matkassar. När han skulle börja gymnasiet köpte Björn en kostym och ny ryggsäck åt honom i Linköping. Anton var evigt tacksam.
Så plötsligt Sofia blev sjuk. Hon magrade, blev trött och till sist tvingade Björn in henne på sjukhus. Läkaren kallade in Björn:
Din fru har cancer, långt kommen. Hon har kanske ett halvår kvar.
Björn var som förlamad. Han ringde Linnéa:
Linnéa, mamma är sjuk.
Jaha, men vad ska jag göra då?
Linnéa, det är cancer, det är allvarligt.
Ja ja, jag kommer. Klick.
Hon kom till sjukhuset en gång. När Sofia skulle hem sa läkaren att hon kommer behöva hjälp dygnet runt. Björn var redo men när han insåg att det gick över hans förmåga ringde han Linnéa.
Kan du hjälpa till?
Jan, inte varje dag va! Jag har faktiskt ett LIV!
Kvällen kom och ingen kom. Björn kämpade själv. Sofia grät:
Varför det här, Björn? Jag är bara till besvär.
Nej älskling, du är allt för mig.
En månad senare somnade Sofia in. Anton, som just tagit studenten, grät öppet. Han blev kvar hos Björn som sitt tredje hem, och socialen lät honom bo där mot lite bidrag.
Samtidigt fyllde Linnéas lägenhet med folk: Hampus’ syster och hennes barn hade flyttat in. Men Linnéa klagade aldrig och föräldrarna la sig inte i.
Nu gick åren. Anton tog examen, skaffade kvällsjobb Björn och Sofia hade beslutat att han skulle få en chans till utbildning. Han blev kvar som familjens riktiga hjälte; varje helg kom han förbi, med mat och kramar.
Så blev Björn sjuk. Hjärtat bultade, andningen blev sämre, han åt piller efter rekommendation av grannfrun. Anton skällde:
Björn, du måste till läkare!
Äh, det är bara åldern.
En kväll fick han ett sånt tryck över bröstet att han ringde Linnéa:
Hjärtat ballar ur
Ta en Alvedon eller ring 112, jag hinner inte.
Han ringde Anton:
Anton, förlåt, men det är illa nu.
Jag är där om en stund. Håll ut!
Anton kom med sin sambo Elin, ambulanssjuksköterska. De tog honom till sjukhus, hälsade på dagligen. Björn sa till Anton:
Ta hand om henne nu, hon är riktigt bra, ni borde gifta er snart.
Vi sparar, Björn, behöver lite eget först.
När han kom hem var det Anton och Elin som hämtade honom, inte Linnéa.
Nästa dag kom Linnéa för att snabbt kolla huset och låtsas bry sig. Björn orkade inte mer.
Linnéa, du kom aldrig ens till sjukhuset. Du kom aldrig till din mamma heller. Är du verkligen vår dotter eller har du bara alltid väntat på huset?
Linnéa fick nog:
Jag orkar inte din gnäll! Kan du DÖ någon gång? Du bor som en kung här medan vi bor som sillar. Du är hopplös!
Så det är därför du bryr dig? För huset, inte mig.
Linnéa stormade ut. Björn var knappt förvånad han hade anat att hon ville åt huset, inget mer.
Han tänkte hela natten, och kände sig ovanligt klar morgonen därpå. Han ringde Anton:
Kan du hitta en notarie som kommer hem? Ska göra lite ärenden.
Självklart!
På eftermiddagen löste de all administration. När notarien for, pustade Björn ut och satte sig att skriva ett långt brev.
Anton, om du läser detta är jag borta. Du betyder allt för mig, mer än du förstått. Elin är fantastisk gifta er nu! Du får huset det är min och Sofias vilja. Låt ingen diskutera, du har gjort dig förtjänt. Kram, Björn.
Han la brevet och ett foto av honom och Sofia i ett tjockt kuvert. Låg på soffan, kramade kortet, mindes deras första dans, skratt, livet.
Anton och Elin kom nästa dag med frukt och mat, men huset kändes tyst. När de fann Björn liggande på soffan förstod de direkt. Anton grät, Elin lät honom vara.
När de skulle städa fann Anton brevet och läste det för Elin, medan Linnéa och Hampus gick runt med tumstock.
Linnéa, pappa har skrivit.
Linnéa läste brevet, rodnade av ilska.
Gubbjävel! Han blev minsann snurrig på ålderns höst! Äldsta dumhet jag sett! Vi får se hur det går!
Sedan rusade Linnéa ut ur huset argare än någonsin.
