Johan bestämde sig för att han var trött på jobbet och behövde en semester vid havet. På sin gravida fru tänkte han inte alls, han packade bara sina egna saker.
– Ebba, börja inte. Du vet mycket väl att jag är utmattad och behöver vila.
– Tycker du inte att jag också behöver det? Jag är i sjätte månaden och du säger åt mig att åka till din mamma för att gräva i hennes trädgård!
– Och vad är det för fel med det? Mamma kommer hjälpa dig, och frisk luft gör bara gott.
Ebba erkände, hon svarade inte eftersom hon visste att det var meningslöst att argumentera med Johan. På landet tog svärmor emot henne utan större värme.
– Du har kört slut på min son så han flydde till havet! Det är rätt åt dig.
– Han flydde inte, jag lät honom åka. Det vet du, tant Gunilla.
Ebba grävde i trädgården hela dagen. Solen var het, ryggen värkte och lukten av jord gjorde henne ständigt illamående. Hennes ben svullnade hela tiden, hon kunde inte röra sig snabbt. När det blev för tungt satte hon sig bara och gjorde ingenting annat än att klappa sin mage. På kvällen hörde hon hur svärmor diskuterade henne med grannarna.
– Lat som få! Benen hennes svullnar, säger hon! Förr födde kvinnorna på fälten, reste sig och fortsatte gräva! Ingen svärdotter, men en drottning!
Efter ett par veckor återvände Johan, utvilad, nöjd och solbränd.
– Hej, Ebba! Du kan inte tänka dig vilka räkor jag åt där! Och stranden, vilken strand! Nästa år måste vi åka tillsammans.
– Johan, vi ska ingenstans. Jag lämnar dig.
– Vart? Har du ett ärende?
– Du förstod visst inte. Jag lämnar dig.
– Är det något skämt? Utan mig klarar du dig inte, vem skulle bry sig om dig?
– Det får vi se nu.
För första gången under åren med Johan, förstod Ebba vad frihet betydde. Ja, hon visste inte vart hon skulle ta vägen, vad hon skulle göra härnäst, men hon var säker på en sak, utan Johan skulle det bli bättre. I fickan hade hon lite pengar, men hon bestämde sig för att inte återvända till lägenheten för barnets väska. Hennes bästa vän, Elin, tog emot den gravida Ebba.
– Ebba, jag har ett ledigt rum, du kan bo här så länge du behöver! Och oroa dig inte, allt kommer att lösa sig!
Johan kunde inte tro att hans fru lämnat honom. Han ringde henne hundratals gånger om dagen, kom till Elins tröskel med blommor, men vännen släppte inte in honom, precis som Ebba sagt.
– Johan, gå härifrån och glöm vägen hit. Ebba är ingen tjänare. Det har du dig själv att skylla för.
Han skrev brev, som Ebba ibland läste. I dem bad han om ursäkt, sa att han varit en idiot, att han saknade henne och älskade henne. För deras blivande barns skull bad han att bli förlåten och att de skulle återförenas som familj.
Ebbas förlossning var svår, men när hon höll sin son i famnen glömde hon allt det jobbiga. Successivt återgick livet till det normala, det var svårt men vännerna hjälpte till. Johan förlät hon aldrig, men hon lät honom träffa sin son.
